Två ögonblicksbilder:
• Den 23 oktober 2015 blåser öppna-hjärtan-vindar i Sverige. Fredrik Reinfeldt har deklarerat att Sverige har obegränsat med plats och hans efterträdare Stefan Löfven har deklarerat att inget tak finns för Sveriges kapacitet att ta emot dem som vill komma. Sex partier framträder på ett podium och presenterar en flyktingöverenskommelse. Centerpartiets representant önskar alla som vill komma till Sverige välkomna, för säkerhets skull på arabiska. Ingen av de närvarande regeringsrepresentanterna reser några invändningar.
• I augusti 2017 blåser stängda-dörrar-vindar i Sverige. Googlar man på ”akut brist” och ”akut kris” får man upp massor av artiklar om bostäder, skolplatser, vårdplatser, poliser och de flesta områden inom det som brukar benämnas som välfärdssystemet. Stora grupper anser, med rätt eller orätt, att öppna-hjärtan-politiken är anledningen till alla ”akuta brister” och ”akuta kriser” i det svenska samhället. Reinfeldt har sprungit och gömt sig och Löfven har infört gränskontroller. Besvikna utvisningshotade människor demonstrerar på Medborgarplatsen.
Jag tycker rent moraliskt man kan se följande grupper:
1. De som var för öppna hjärtan 2015 och är det 2017. De håller, trots att det blivit betydligt mindre bekvämt, fast vid att de humanitära skälen för generös invandringspolitik väger tyngre än alla brist- och krisrapporter. Jag höll inte med dem då och håller inte med dem nu men jag respekterar ändå deras hållning. Inget moraliskt klandervärt i mina ögon.
2. De som protesterade 2015 och menade att öppna-hjärtan-politiken var ohållbar. Dit hör jag själv och de flesta av mina FB-vänner. Jag skäms verkligen inte och anser att utvecklingen givit mig rätt på punkt efter punkt.
3. Sedan finns gruppen som bytt sitt öppna hjärta mot stängd dörr mellan 2015 och 2017 och står för det. De kan klandras för naivitet och för att ha lockat hit människor från andra sidan jordklotet under falska förespeglingar. De borde dock be om ursäkt till afghanerna (som Jonas Andersson skriver här https://www.dagenssamhalle.se/…/ansvariga-afghanernas-lidan… . ) Medan de ändå är igång med ursäktandet kan de passa på att be om ursäkt till de som beskylldes för rasism för att de insåg problemen tidigare än dem själva.
4. Sedan finns den verkliga boven i dramat. De som också bytt sitt öppna hjärta mot stängd dörr mellan 2015 och 2017 men försöker låtsas som om de inte gjort det. Dit hör framför allt socialdemokraterna och miljöpartiet men även delar av alliansen. Partierna som exekverar den nya stängda-dörrar-politiken samtidigt som deras ministrar minglar runt på Medborgarplatsen med medlidande blickar, inger människorna där ogrundade förhoppningar och försöker framställa sig själva som godhjärtade opponenter till den före detta ”främlingsfientliga” politik som de själva genomför. De kan klandras för samma saker som de i grupp 3 plus hyckleri, falskspel, ryggradslöshet, otydlighet, kappvänderi, dubbla budskap, bristande respekt för de som de lockat hit och regeringsoduglighet.
5. Till sist har vi de strejkande afghanerna. Jag kan ändå i viss mån förstå deras upprördhet. Om ett rikt land med statsministern i spetsen förklarar att inga tak finns och att alla är välkomna – vem skulle inte ta chansen? Och sedan, väl på plats efter en dyr och lång resa, inte bli upprörd när allt visade sig vara griller, luftslott och nonsens från oseriösa godhetsposörer utan substans och täckning för alla vackra ord och som dessutom fortfarande lismande springer runt på Medborgarplatsen och låtsas vara din kompis.
För mig är det svårbegripligt att man kan rösta på grupp-3-politiker och obegripligt att man kan rösta på grupp-4-politiker.
Fotnot: Ett inlägg från förra året på samma tema som handlar om en nästan övertydlig grupp-4-politiker som nyligen dessutom blev befordrad. https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1770953573158223&id=100007307925589
SKOTT FRÅN HÖFTEN 