THE LONESOME JUBILEE (23 Augusti 2017)

Ett föga uppmärksammat jubileum äger rum nästa månad då det är 25 år sedan den stora svenska finanskrisen nådde sin dramaturgiska peak.

I september 1992 höjde riksbanken styrräntan till 500% i ett fåfängt försök att stoppa det lavinartade utflödet av valuta ur landet och försvara den fasta kronkursen. Som en direkt konsekvens steg räntan på löpande bolån till 20% och paniken började sprida sig.

Det blev startskottet för en tid av febril politisk aktivitet. Oppositionsledaren Ingvar Carlsson flög hem från Tyskland i panik och satte sig i nattliga förhandlingar med regeringen Bildt och under en tid avlöste de tvärpolitiska krispaketen varandra där den ena heliga kon efter den andra slaktades. Momsen och flera andra skatter höjdes, pensionsåldern höjdes, barnbidrag försvann, karensdagar infördes o.s.v. Det räckte ändå inte – i november 1992 tvingades Sverige ge upp kronförsvaret. Kronan sades flyta men i själva verket sjönk den som en sten och Sverige kastades in i en mångårig mindre depression med arbetslöshet, fastighetskris, konkurser, arbetslöshet, försvagad köpkraft för Svenne och Stina samt inte minst hårdhänta besparingar inom välfärdssystemen.

Jag följde hela skeendet på avstånd eftersom jag bodde utomlands då men jag minns att jag tänkte ungefär ”Vad skönt att de ansvariga äntligen insett allvaret, men det var ju själva f-n att det skulle behöva gå så här långt.”

För det var inte så att det saknats varningssignaler. Bengt Westerberg är t.ex ingen politiker jag rankar särskilt högt men i valrörelsen 1988 gjorde ha faktiskt ett hedervärt försök att påtala att tuffa åtgärder var nödvändiga och föreslog redan då en del av de åtgärder som senare kom att ingå i krispaketen 1992. Resultatet: Han blev anklagad för att ha en ”felprogrammerad hjärna” av socialdemokraterna och väljarna bestraffade honom med en tydlig tillbakagång – socialdemokraterna fick fortsätta regera bl.a pga en utlovad sjätte allmän semestervecka som ingen har sett röken av sedan dess.

Och ytterligare varningssignaler erbjöds vid varje bankbesök. Själv minns jag hur jag, rätt förvirrad, kom ut från Gotabanken (som senare upphörde att existera) med en kreditram på 50.000kr som jag inte ens hade bett om. Det rådde en konsumtions- och lånefest som om det inte fanns någon morgondag, allt påeldat av ett skatte och avdragssystem som i kombination med en dåligt genomtänkt valuta- och kreditavreglering var en ren nationalekonomisk häxbrygd. Men ungefär som det är pedagogiskt svårt att nå ut med Transportstyrelsegate och förvaltningskrisen idag var det svårt att nå ut med varningar om vad avreglering av valuta och kreditmarknad kunde ställa till med. 

Och om man vill ha fler exempel kan man med fördel läsa den gamle finansministern Kjell-Olof Feldts memoarbok ”Alla dessa dagar” där han beskriver sin hopplösa kamp mot vänsterkrafterna inom partiet under ledning av Sten Andersson som vägrade lyssna på hans varningsord.

Även på den tiden verkade många ansvariga politiker och media leva i sin egen lilla värld och kort sagt var det chockbehandlingen ”500% ränta” vad som behövdes var att väcka Sverige ur sin Törnrosasömn och skapa krismedvetande, handlingskraft och sjukdomsinsikt till liv och sluta diskutera säldöd och andra dåtida pseudoproblem.

Vad jag tror vi kan lära av detta?

Rätt ofta ser man numera människor som uppgivet frågar ”När ska Sverige vakna” i kommentarsfälten på Facebook. Min tro är att det behövs en chockeffekt liknande 500% ränta. Dvs någonting som varken Aftonbladet eller SVT kan relativisera, förtiga eller låta någon vänsterexpert avfärda som ”högerextrem propaganda” och som dessutom får konsekvenser för det stora flertalet i form av befarade drastiska privatekonomiska konsekvenser. Att människor ligger i sitt eget bajs på ålderdomshemmen, att människor dör i cancerköer, att det privata skuldberget är i världsklass, att transportstyrelsen lämnar ut identiteter och militär information vind för våg, att vi har hundratusentals nyanlända med små möjligheter att bli självförsörjande det kommande decenniet och att det är våldtäkter/skottlossningar varje dag runtom i landet har inte visat sig räcka för att väcka någon genuin krisinsikt om landets strukturella och djupgående problem. De blåser förbi i nyhetsflödet och folk är upprörda ett tag tills Anders Borg tar några glas för mycket, Gustav Fridolin gör ett handhjärta eller Rosanna Dinamarca blir kränkt.

För att den svenska medelklassen och politikerna ska vakna krävs nog tyvärr en ekonomisk chock som påverkar deras möjlighet att renovera köket varannat år och göra Thailandsresor. Det är inte särskilt vackert.

Men krisen bubblar under ytan väntande på att bryta ut och vi är betydligt sämre rustade den här gången. Varför?

1. Vi gick in i den förra krisen med väl fungerande välfärdssystem där god potential för besparingar fanns. Idag går välfärdens basfunktioner (skola, omsorg, polis etc) på knäna och överlever ”by the skin of their teeth” redan innan någon kris brutit ut.

2. Vi gick in i den förra krisen utan någon motsvarighet till dagens förvaltningskris (som Transportstyrelse-gate är ett uttryck för). 

3. Vi gick in i den förra krisen utan hundratusentals nyanlända. Vi har även under goda år och när betydligt färre kommit behövt ett decennium i mediantid på oss för att ge nyanlända någon form av fotfäste på arbetsmarknaden och göra dem åtminstone delvis självförsörjande utan bidrag. Den som tror det kommer att bli lättare att integrera betydligt fler nyanlända under svårare tider räcker upp en hand.

4. Vi hade turen att 1994 få en finansminister som både handlingskraftig och bufflig nog att genomdriva de nödvändiga och tuffa åtgärderna. Att Göran Persson sedermera blev en betydligt mindre lyckad statsminister är en annan sak. Som svensk finansminister där och då på nittiotalet var han rätt profil och jag ser ingen seriös finansministerkandidat idag med tillnärmelsevis samma handlingskraft och auktoritet.

Det har skrivits många böcker och gjorts många TV-program om nittiotalskrisen och i efterhand ter det sig obegripligt hur politiker, banker, media och experter kunde undgå att se vad som var på väg att hända under åren som föregick krisen.

Make no mistake about it – Om tio år kommer det att skrivas böcker och göras TV-program om öppna-hjärtan och ränteavdragsepoken också varvid vi i den ansvariga generationen kommer att sitta med en kollektiv blå-gul dumstrut på huvudet när våra barn sitter i spillrorna av folkhemmet och frågar vad vi sysslade med.

Vad vi ska säga till vårt försvar? Det vete fan……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: