Inom vänstern är det ju populärt att skylla vågen av förnedringsrån på att förövarna känner hopplöshet och är utsatta.
Kruxet är att jag inte riktigt ser vad samhället kan göra mer än idag för att förändra det. Möjligheterna att få försörjningsstöd, utbilda sig, starta företag, idrotta, söka jobb, utnyttja allemansrätten för friluftsliv, engagera sig politiskt, bilda föreningar, besöka bibliotek, skaffa körkort/bil och bostad finns ju redan. Vad är det mer vi ska erbjuda för att ingjuta hopp i de stackars utsatta förnedringsrånarna, menar vänstern? Skall Löfven återställa alliansens skattesänkningar så att vi kan erbjuda märkeskläder och Rolex-klockor också, eller vad?
Förutom allmänt snömos om att vi andra ska ändra våra attityder och betala mer skatt förstås – men jag har faktiskt ingen lust alls att ändra min befintliga oresonliga attityd mot människor som anfaller oskyldiga ensamma offer i grupp, urinerar dem i munnen och tvingar dem att kyssa deras fötter.
Samhället kan bara ge människor förutsättningar att skapa sig själva bra och anständiga liv. Inte skapa liven åt dem, som stora delar av vänstern tycks tro. Det måste vara individens eget ansvar.
Och Sverige ger redan bättre förutsättningar än de flesta länder så jag tycker det är fel ända att börja nysta i.
Problemet är istället att vi ställer alldeles för låga krav. Att inte ställa krav utan utgå från att folk inte klarar någonting är i mina ögon den ”låga förväntningarnas rasism” som är en delförklaring till problemen. Jag skulle i alla fall uppleva det så om jag skulle bli bemött som en idiot som inte ens fattar att uppföra mig någorlunda anständigt utan samhället som dadda – signalen är ”Du är svag, utsatt och ömkansvärd. Du är hopplös och du klarar dig inte om inte vi ställer det mest elementära till rätta för dig” – och så skapar man ingen respekt. Den som respekterar och urskuldar vidrigt beteende blir till slut inte respekterad av någon.
Nej, tydliga krav och tydliga konsekvenser om man inte uppfyller dem. Då kan det svenska samhället återfå den respekt som vi nu ser tyna bort för varje dag som går mitt framför ögonen på oss.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 