Med anledning av det nu inställda koranbränningsspektaklet i Malmö kom jag att tänka på 2004 när Historiska museet i Stockholm ställde ut konstverket ”Snövit och sanningens vansinne” (bilden nedan). För den som inte minns, en kort rekapitulation och vad jag tyckte då inom parentes.
- Konstverket bestod av en bassäng/pool med rött vatten som skulle föreställa blod. Mitt i denna fanns en bild på den palestinska terroristen/självmordsbombaren Handi Jaradat avbildad som Snövit. Hon var ansvarig för ett terrordåd som krävde 21 dödsoffer i Israel varav fyra barn. På utställningsplatsen spelades musik av Bach. (Min kommentar: En smaklös och moraliskt förkastlig konstinstallation med kränkning/provokation som enda syfte. Men vi har yttrandefrihet i Sverige och den omfattar även konstnärskufar. Dessutom hade Historiska Museet säkert de tillstånd som krävdes för utställningen. C’est la vie – sådant får man stå ut med om man vill leva i ett land med yttrandefrihet)
- Det blev dock ett herrans liv eftersom alla inte hade samma inställning till yttrandefrihet som jag. Israels dåvarande ambassadör Zwi Madel försökte handgripligen förstöra installationen, den utställningsansvarige och konstnärerna fick mängder av hat/hot-post och nya sabotageförsök fick stoppas, bl.a försökte någon placera en bild av Anna Lindhs mördare i poolen. (Min Kommentar: Idiotiskt. Yttrandefriheten är grundlagsskyddad i Sverige. Den kan varken Israels ambassadör eller någon annan sätta sig över med våld eller hot. Man får argumentera emot om man inte gillar någon konstinstallation. Bra att samhället stod upp för yttrandefriheten! Dessutom motverkade sabotagen sitt syfte genom att ge installationen uppmärksamhet/publicitet. Jag hade säkert inte ens känt till den om det inte varit för motreaktionerna. Självmål i krysset.)
- I den efterföljande debatten minns jag det som att större delen av det svenska etablissemanget var på ungefär samma linje som jag. Konstinstallationer måste få provocera, yttrandefriheten är helig, den israeliske ambassadören drog badwill över sitt land, hot och våld är oacceptabelt och får inte fallas till föga för osv osv osv.
Jag tycker det finns några paralleller till Rasmus Paludans koranbränningsspektakel. https://www.expressen.se/kvallsposten/polisen-stoppar-planerad-koranbranning-i-malmo/
- Den kan väl också betraktas som någon slags konstinstallation med ett politiskt budskap. Konstnären må även den här gången vara en kuf, men yttrandefrihetsförordningen gör inte skillnad på kufar och icke-kufar.
- Jag tycker även denna installation är smaklös och moraliskt förkastlig med kränkning/provokation som enda syfte. Den konstnärliga verkshöjden är mycket låg av det jag sett på Youtube..
- Det är dock idiotiskt att svara med hot om våld och dessutom motverkar det sitt syfte eftersom Paludan får mer publicitet/uppmärksamhet. Utan de reaktioner han väckt hade jag inte vetat vem han var. Och hoten har tydligen varit både många och grova.
Men där upphör likheterna.
Denna gång viker det svenska samhället ned sig och sviker yttrandefriheten. Man ger först tillstånd och drar sedan tillbaka det när motreaktionerna blir för oroande.
En inställd koranbränning är också en koranbränning – tyvärr efterlämnar denna historia intrycket att någonting förändrats i Sverige mellan 2004 och 2020.
Vad som får sägas och uttryckas i landet regleras numera inte i Sveriges grundlag utan regleras av helt andra gruppers preferenser. Jag tycker det bör diskuteras om vi bör ha yttrandefrihet till priset av att vi får stå ut med konstinstallationer som vi tycker är både smaklösa eller vidriga eller om vi föredrar att grupper med stort våldskapital sätter gränserna för yttrandefrihet åt oss.
Det är inte svårt att vara utan Paludans pajaskonster men om vi låter religiösa grupper sätta gränserna, vad blir det nästa gång? Eftergifter gällande yttrandefrihet är en farlig väg och ingen vet var den slutar.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 