Åsiktskorridoren, vad är det egentligen?
Att en sådan i alla fall har funnits i Sverige får nu nog betraktas som bevisat när så många hävdar sig ha kommit ur den.
Först ut var Expressen-krönikören Marteus 2015. https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/det-ar-jag-som-ar-asiktskorridoren/
Om jag försöker sammanfatta Marteus artikel så tyckte hon det var ”outhärdligt” att SD kommit in i riksdagen. Därför gick hon in i åsiktskorridorens mörker med den här inställningen:
”Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.”
Jag har sedan länge förlåtit Marteus. Hennes avbön var intellektuellt ärlig och äkta. Hon gjorde den dessutom när det fortfarande inte var helt riskfritt och bekvämt. Hon har sedan den skrevs, för drygt fem år sedan, skrivit mängder av bra krönikor och så sent som förra veckan avslutade hon en krönika så här:
”De mest konstruktiva lösningarna kommer inte att kläckas av dem som mest är fixerade vid SD.” https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/greider-lamnar-walkover-till-sverigedemokraterna/
I den meningen sammanfattar hon på pricken vad åsiktskorridoren handlade om och i alltför hög grad fortfarande handlar om.
SD.
SD = Ondskan personifierad och en politik som till 100% var fullständigt avskyvärd. Om man bara intog den diametralt motsatta åsikten, oavsett sakfråga, så var var man automatiskt en god och ädel humanist med oklanderlig värdegrund.
Den linjen drevs när det var som värst av i princip hela landets förmenta elit och intelligentia. Ett nästan övertydligt exempel är den här krönikan av den dåvarande kulturchefen på Sveriges största tidning, från 2012. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/wEnnBL/stoveltrampet-hors-tydligt-pa-hatsajterna
I en lång krönika om ”stöveltrampet på hatsajterna” där hon bl.a namndroppar Nordfront och förintelselägret Majdanek kommer hon till sist fram till den aktuella måltavlan vid tillfället, Marteus kollega Anna Dahlberg på Expressen som dristat sig till lite försiktiga ifrågasättanden av den flyktingpolitik som med dunder och brak skulle köra in i väggen några år senare.
”Expressens politiska redaktör, Anna Dahlberg, för att ta ett av många exempel, har under hösten skrivit texter som börjar dra mot Sverigedemokraternas politik. Vi har inte råd att ta in fler flyktingar, menar hon, eftersom de är obildbara analfabeter och aldrig kan få jobb. Jag vet att Dahlberg inte är rasist, men hennes uppgivenhet är en vitamininjektion för Sverigedemokrater och alltsköns högerextremister.”
Man behövde alltså inte vara sverigedemokrat eller ens tycka särskilt bra om Sverigedemokraterna. Det räckte att ha en åsikt i någon konkret sakfråga som drog mot, påminde om eller tangerade SD:s åsikt i frågan. Då gav man ”vitamininjektioner” för högerextremister. Kvar blev en enda möjlig hållning i varje sakfråga för den som inte ville misstänkliggöras för nazism/fascism/rasism – den inverterade SD-åsikten, hur befängd den än var i sak.
Det här skapade en kuslig DDR/McCarthy-stämning i hela landet. Jag fick själv mängder av privata meddelanden på temat ”tyckte ditt inlägg om x eller y var klockrent men vågar inte gilla eller kommentera eftersom min arbetsgivare/vänkrets/någon annan kan tro att jag är sverigedemokrat”.
Jag tyckte det där var konstigt. Jag var inte sverigedemokrat utan samma gamla Gösta Bohman/Ronald Reagan/Margaret Thatcher-konservative som jag varit sedan i alla fall trettiofem-fyrtio år. Skulle jag ompröva mina åsikter bara för att SD råkade vara på samma våglängd i en del frågor? Vilket trams, särskilt som mina åsikter inte var ett skvatt kontroversiella utanför Sveriges gränser där man inte hade samma klaustrofobiska åsiktskorridor.
Vad värre är. Den skada det vållade för Sverige att den enda möjliga politiken i alla frågor blev motsatsen till den som SD förespråkade har kostat multum och de flesta av de allvarliga samhällsproblem vi brottas med idag har sin grund i att vi så här kapitalt begränsade den fria tanken och såg mer till vem som tyckte något än vad som tycktes.
Och de som drev på den sorglustiga utvecklingen brukar kallas landets ”intellektuella elit”. Herre min skapare….ett mer anti-intellektuellt diskussionsklimat än i Sverige på 2010-talet finner man bara i rena diktaturer. Resultatet blev såklart att SD växte på ett sätt som nästan saknar motstycke i Efterkrigseuropa eftersom deras konkurrenter gav dem monopol på sunt förnuft i många frågor.
Den ovan citerade dåvarande kulturchefen på Sveriges största tidning har nu, fem år efter Marteus, uttalat lite försiktig ånger över sin roll i åsiktskorridoreländet.
- Jag drogs med, var hennes förklaring.
Too little and far too late. Hon drogs inte med utan drev på. Jag rekommenderar varmt denna mycket starka artikel av Helena Edlund http://helenaedlund.se/nej-asa-linderborg-du-drogs-inte-med-du-drev-pa/
Och frågan är ju om människor som så här lätt låter sig dras med av tidsandan verkligen är de bästa att hålla i handen om vi skulle få verkliga problem med nazism/fascism med allt vad det skulle innebära i form av masspsykos, Nürnbergdagar och Goebbels-propaganda?
Själv litar jag mer på de som visade vilket virke de var gjorda av i mitten på 2010-talet, kunde skilja på sak/person och vågade gå emot den debila strömmen. Det här landet behöver inte opportuna vindflöjlar som låter sig dras med utan självständigt tänkande och modiga människor, nu mer än någonsin efter alla bryderier de opportuna vindflöjlarna försatt oss i.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 