A SONG FOR EUROPE (23 JULI 2020)

Jag röstade ”ja till EU” 1994 och det tycker jag fortfarande var rätt beslut där och då. Varför?

Det är lite svårt att tänka sig i dag men på 70- och 80-talet var det nästan lika politiskt inkorrekt att förespråka svenskt medlemskap i EEC (som EU hette då) som det var att kräva någon form av kontrollerad invandring i mitten av 2010-talet.

Främst pga att den som mer än någon annan bestämde vad som var politiskt korrekt på den tiden hette Olof Palme. Han var benhårt emot svenskt medlemskap. Frågan råkade vara på tapeten när jag hörde Palme tala i Värnamo Folkets Park i början av åttiotalet och Palme var i sitt glödande esse.

EEC bottnade i de fyra k:na katolicism, konservatism, kapitalism och kolonialism, dundrade Palme. Ingenting för det sekulära, progressiva och neutrala Sverige som redan då, inte minst genom Palmes försorg, gillade att leka fredsänglar och stötta ”frihetsrörelser” runtom i världen oavsett hur marxistiska och vidriga de än var (Mugabe, Röda Khmerer etc etc).

Nåväl 1994, när vi folkomröstade, var Palme sedan länge död och nya vindar blåste. Jag var 100% för svenskt medlemskap av bl.a följande skäl:

  • Jag tyckte Palme hade fel. Jag hade rest på tjänsteresor över hela Europa i flera år och bodde i södra Tyskland vid tillfället. Jag levde inte längre i den socialdemokratiska illusionen om att Sverige hade uppfunnit den ultimata samhällsmodellen utan tyckte vi kunde lära mycket av andra länder i Europa. Att öppna upp för konkurrens, omvandlingstryck och idéer liksom att knyta närmare band till länder vår egen världsdel och den kulturkrets vi tillhör – det lät som musik i öronen på mig som var trött på självuppfattningen om svensk överlägsenhet och det ensidiga intresset för Vietnam, Kuba och andra avlägsna länder som dessutom oftast inte var några demokratiska föredömen.
  • Ett tydligt exempel på ett sådant omvandlingstryck var att jag tyckte Systembolaget var ett ofog. I Tyskland betraktades människor som vuxna och förväntades ta ansvar för sin alkoholkonsumtion själva utan att staten lekte förmyndare och överrock. Följaktligen hade min lokala mataffär i Bayern ett helt OK utbud av öl, vin och starksprit. Gick vi med skulle Systembolagets saga vara all eftersom de stred mot EU:s regler om fri konkurrens. Liksom andra svenska, socialistiska och konkurrensbegränsande påfund. Det trodde i alla fall jag.
  • EU sades tillämpa något som kallades konvergenskrav. Medlemsländerna förpliktigade sig att sköta sin ekonomi och uppfylla vissa ekonomiska nyckeltal. Eftersom Sverige 1994 hade finanskrisen 1992 i färskt minne var det ett tungt skäl. Jag såg finanskrisen som ett resultat av den ohämmade och oansvariga kreditpolitiken på åttiotalet och EU:s konvergenskrav skulle förhindra upprepningar inbillade jag mig. Ju mindre svängrum för svenska politiker att missköta ekonomin desto bättre, så kändes det efter åttotalets lånecirkus och nittiotalets finanskris.
  • Friheten och självbestämmandet för de forna länderna bakom järnridån var också färsk 1994. Oron fanns fortfarande att Sovjet skulle återuppstå och försöka återställa den gamla ordningen. Inte minst efter den misslyckade Augustikuppen 1991. Många av de nyblivna fria länderna såg medlemskap i EU som en garanti mot en sådan utveckling. Det gjorde att jag tyckte EU-iden var angelägnare än någonsin. Där borde Sverige vara med, ansåg solidaritetsförespråkaren inom mig.
  • Ett visst argument, som ja-sidan tryckte hårt på, var att det skulle bli lättare att göra affärer, bo i andra länder och resa. Det var sant även om jag personligen inte tyckte det var det tyngsta argumentet. Det gick rätt fint innan vi blev medlemmar i EU också. Visst fick man fylla i en del onödiga exportdokument och visa passet när man passerade gränsen. Men jag minns inga större problem när jag flyttade till Tyskland 1992 dvs före Sveriges EU-inträde även om det säkert var ännu lättare efter. Att Europa verkade mer avlägset då berodde mer på att Internet inte var uppfunnet än, det gick inte att följa vad som hände i Sverige i Bayern som idag eftersom varken svensk TV, radio eller tidningar fanns att tillgå.
  • Sist men inte minst, bland profilerna på nej-sidan fanns sådana bombsäkra kontraindikatorer som Margareta Winberg, Marita Ulvskog, Maj Britt Theorin, Per Gahrton och Jonas Sjöstedt. Det förseglade mitt beslut och jag lade min ja-röst utan ett uns till betänklighet. Särskilt som jag aldrig varit snusare, ett av nej-sidans argument var faktiskt att EU var ett hot mot snuset.

Fast forward 26 år.

Jag kan bara med sorg i hjärtat konstatera att det inte blev alls som jag tänkt mig. Systembolaget är fortfarande kvar, Greklandskrisen visade att konvergenskraven inte var vatten värda och har heller inte hindrat Sverige från att föra en oansvarig politik, flera av de forna öststatsländerna upplever Bryssel som sitt nya Moskva, England är inte med längre, nu ska EU bli en skuldunion och börja kräva in långt högre skatter/avgifter osv osv osv. Innan vi skuldsätter kommande generationer och cementerar EU ännu mer bör vi verkligen tänka till, ”Brexit” har ju visat hur komplicerat det redan är att lämna och det lär inte bli mindre komplicerat framöver.

Dessutom har EU visat sig vara en penningslukande teknokrati med demokratiskt underskott och en tummelplats  för osannolika figurer som Jean-Claude Juncker och Ylva Johansson.

Från svensk horisont är det dessutom svårt att frigöra sig från intrycket att andra länder verkar kunna strunta i EU-krav när de behagar (t.ex vad gäller att ta ansvar under flyktingkrisen) medan vi är bundna av ”konventioner” så fort vi vill gå en annan väg eller så viker vi ned oss och lägger oss på rygg som en undergiven hund som Löfven i veckan. Varför kämpade vi inte emot med näbbar och klor som vi gjorde när det gällde Systembolagets vara eller inte vara?

Det senaste beslutet om alla nya miljarder Sverige ska betala i sk corona-stöd till länder med i mångt och mycket självförvållade problem var droppen för mig. Av de andra länderna som protesterade är i alla fall Österrike och Holland med i Euro-samarbetet och Danmark ganska lindrigt drabbat av corona.

Men varför Sverige som inte är ett Euro-land, tog ett enormt ansvar under flyktingkrisen och är hårt drabbat av corona ånyo ska sitta med Svarte Petter och vara nettobetalare förstår jag inte. Även om vi är en small-timer i EU måste Löfven ju ha spelat våra kort katastrofalt illa. Kanske var detta Ylva Johansson menade med ”påtvingad solidaritet” dvs att Sverige i alla lägen ska ta notan?

Och om EU är rätt modell för att bekämpa gemensamma stora utmaningar? Tja t.o.m Stefan Löfven lät ju undslippa sig ”Det råder ingen tvekan om att solidariteten och koordineringen inom EU stundtals brast i början av coronakrisen.”. Någon samordnad coronapolitik inom EU  har jag inte sett röken av och nu sitter vi med de mest stängda gränser i Europa som jag upplevt. Varför skulle EU fungera bättre när det kommer till t.ex miljö- och klimat? Det är en sak att posera på bild med Greta Thunberg och något annat att göra skillnad i praktiken.

EU var i begynnelsen en bra tanke men det är bara att konstatera att organisationen blivit till ett monster med svår elefantsjuka som är till lite glädje för andra än den egna välavlönade nomenklaturan.

Att jag kommit att bli mer och mer tveksam till EU är inte för att jag blivit en inskränkt nationalist utan för att jag alltmer kommit att uppfatta EU som ett hot mot det mångfacetterade och fredliga Europa jag kommit att älska.

EU började som ett behjärtansvärt fredsprojekt och för förenkla handel med varor/tjänster och rörelse över gränserna. Ingen kan påstå att det inte i vissa stycken varit framgångsrikt, särskilt efter Sovjets fall.

Men detaljregleringarna och klåfingrigheten att lägga sig sådant som med fördel borde lösas av lokala/regionala myndigheter tycker jag är ett hot mot särarten/mångfalden som är Europa för mig.  Inte blir det bättre av att EU-representanter inte sällan uttrycker sig med en maktfullkomlig arrogans mot dem som vill värna om särart/mångfald/själbestämmanderätt. Ibland påminner det otäckt mycket om när maffiabossen Don Lucchesi i ”Gudfadern 3” säger ”our ships must all sail in the same direction”. Jag tycker inte det – jag tycker inte det behövs en EU-anthem, en EU-flagga eller att teknokrater i Bryssel självklart är bäst skickade att författa detaljerade bestämmelser om hur stor en  jordgubbe ska vara, att man inte får recycla tepåsar eller vilken maxeffekt en dammsugare får ha.

Man säger bäst ja till Europa som vi känner det genom att säga nej till EU i sin nuvarande form – Let’s call it quits! 

Om det var folkomröstning i dag skulle jag rösta för att lämna. Jag ser inga fördelar med EU i dag som inte kan uppnås genom ett lösare samarbete goda grannländer emellan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: