Enligt Isabella Lövin måste vi framöver kunna ta emot ett obegränsat antal av världens 80 miljoner flyktingar ”samtidigt som vi bygger upp vårt land igen”. https://youtu.be/UfQ1QIvNufY (c:a 6 minuter in i klippet).
Hmm…min logik säger mig att något först måste ha rivits ned för att det ska finnas ett behov av att bygga upp det igen.
Och vilka har då varit arbetsledare för det rivningsarbete som pågått det senaste decenniet?
Ja, det finns bara ett parti som har haft ett betydande permanent politiskt inflytande i Sverige de senaste tio åren och det är Miljöpartiet själva.
Det började 2010 och ironiskt nog var det deras värsta fiende, Sverigedemokraterna, som blev deras kungamakare och förvandlade det lilla extremistpartiet till det ständiga navet i svensk politiks absoluta maktcentrum.
2010 kom SD in i riksdagen och Alliansen förlorade sin egna majoritet. Eftersom ingen ville ens dela kopiator med SD och än mindre ens ha deras passiva politiska stöd valde Regeringen Reinfeldt att förlita sig på de ”breda blocköverskridande överenskommelser” som Annie Lööf fortfarande pratar så lyriskt om. Det tydligaste exemplet är Migrationsöverenskommelsen (MÖK) från 2011 där den borgerliga regeringen slängde ut alla traditionella borgerliga dygder och käpphästar om varsamhet med statens utgifter med badvattnet och lät Miljöpartiet diktera villkoren. Resultatet blev en helt vettlös och Europa-unik politik som inte bromsade in förrän 2015 när tusentals människor vandrade norrut på de danska motorvägarna och väntade i de nordtyska färjelägren på transport till Sverige där ingen plan för integration väntade på dem. Bara lite värdegrundsmubojumbo om öppna hjärtan vilket för många bara innebar tristess och förvaring på någon nedgången flyktingförläggning som staten hyrde dyrt av någon ockrare. Men godhetsposörerna hade glada dagar.
2014 resulterade valet i ett nytt dödläge eftersom SD vuxit sig nästan dubbelt så starka. Löfven fick allianspartierna att gå med på nästa fatala breda blocköverskridande överenskommelse, Decemberöverenskommelsen (DÖ) och tog dessutom in Miljöpartiet i regeringen. De fick tunga ministerposter och drev på för avveckling av kärnkraftverk och massor av annan ”pubertal trofepolitik” för att citera Göran Persson. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/kaKjbA/goran-persson-mp-bedriver-trofepolitik
Och 2018 var SD ännu starkare och vad väntade om inte en ny bred blocköverskridande överenskommelse. Denna gång kallad Januariöverenskommelsen (JÖK). Och ännu en gång med Miljöpartiet som en nyckelspelare i regeringen trots att de backat kraftigt i valet och med nöd och näppe klarade riksdagsspärren (de fick 4,41%).
Sammanfattningsvis har makthungriga socialdemokrater och allianspartier i sin iver att utesluta SD från minsta inflytande ingått den ena breda överenskommelsen efter den andra vilket bara har lett till att SD kontinuerligt har blivit starkare, demokratin har urholkats, Sverige har fått kommuner i ekonomisk kris, galopperande kriminalitet och integrationsproblem, usel krisberedskap och hotande elbrist. Å andra sidan har vi fått gymnasieamnestier, skatt på plastpåsar, nedstängda kärnkraftverk, elcykelpremier och annan pubertal trofepolitik. Så går det när man gör en massa breda blocköverskridande överenskommelser som bara är en förskönande omskrivning för att befordra ett litet extremistparti med 4-6% väljarstöd till landets mest betydelsefulla riktkarl för den politiska inriktningen.
Det hade inte behövt gå så illa om vi fortfarande hade haft politiker med samma integritet som t.ex Kjell-Olof Feldt. I sin memoarbok ”Alla dessa dagar” beskriver han hur han kom till insikt om att hans ekonomiska politik inte skulle gå igenom i riksdagen och gjorde sig beredd att avgå när Miljöpartiet plötsligt hörde av sig och ville förhandla. En låga av hopp tändes hos Feldt och han och Ingvar Carlsson träffade Miljöpartiets representanter bara för mötas av orimliga krav på allehanda miljöavgifter, ekonomiskt lättsinne och pubertal trofepolitik. Feldt tvärnobbade. Han avgick hellre än att falla till föga och köra landet i botten. Det hade inte Reinfeldt eller Löfven gjort och därför har jag mer respekt för Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson. Tyvärr har vi inga politiker av deras kaliber längre och när hela landet istället dansar till pipan av 5% av den mest populistiskt utopiska delen av befolkningen…ja då uppstår det återuppbyggnadsbehov som Isabella Lövin nu själv talar om.
Frågan om hur lämpade Miljöpartiet är som byggherre för det återuppbyggnadsprojektet överlåter jag åt mina ärade läsare att bedöma.
FOTNOT: Under valrörelsen 1991 råkade jag vara på torget i Eskilstuna när Birger Schlaug höll valtal. Innan jag tröttnade på att lyssna rasade han mot det som var miljövännernas värsta hatobjekt vid tidpunkten: Öresundsbron. Om den byggdes skulle Östersjön bli ett Dödens Hav där döda fiskar skulle fylla hela västkustens stränder, eldade Schlaug massorna (nåja, i alla fall det dussin som gitte lyssna på honom). Vilka muppar, minns jag att jag tänkte innan jag skakade på huvudet och avlägsnade mig. Jag har verkligen inte ändrat åsikt sedan dess och några mängder av döda fiskar har jag aldrig sett röken av trots att jag bott vid Skånestranden sedan bron byggdes.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 