En gång var i början på åttiotalet var jag i Värnamos idylliska Folkets Park en vacker sommarkväll och hörde Olof Palme hålla tal och det var en oförglömlig upplevelse. Jag var ”knökhöger” redan då och höll knappt med honom om någonting i sak.
Men som estradör och retoriker var karln fullständigt magnifik. Den ende jag sett som var i samma klass var Ernst-Hugo Järegård när han gästade och trollband aulan på Finnvedsskolan några år tidigare. Ett bra bevis på Palmes karisma är att jag fortfarande minns flera av hans formuleringar idag, nästan fyrtio år senare. Löfvens formuleringar har jag t.ex oftast glömt efter fyra sekunder.
När Palme var i sitt esse och inne i ett flow så lågade ögonen, handen hötte och han pauserade effektfullt för att elakheterna mot Bohman, Thatcher och Reagan skulle sjunka in ordentligt i åhörarna. Särskilt när han, som i Värnamo, fick hålla låda inför en välvilligt inställd publik (förutom mig) och utan att den rapptungade Bohman kunde gå i svaromål (Palmes och Bohmans sammandrabbningar var modern svensk politisk historias motsvarighet till El Clasico).
Palme hade ju inte varit Palme om han inte talat mycket om utrikespolitik. Och som vanligt öste han kritik över USA och förbigick Sovjet med nära nog total tystnad. Bedrövligt, tyckte jag surt medan hans anhängare applåderade entusiastiskt.
Inrikespolitiskt pratade han om sitt favoritämne ”Arbetslösheten”. Den skulle vara så nära noll som möjligt, ansåg Palme. Kosta vad det kosta ville i form av inflation och statligt stöd till krisbranscher. Ungefär så här minns jag en harang mot arbetslösheten och dess förmente beskyddare Gösta Bohman:
- Herr Bohman och det multinationella storkapitalet resonerar som om en viss arbetslöshet vore något naturligt. Något man måste leva med av hänsyn till statsfinanserna och inflationsbekämpningen. Man fritar sig själva från ansvar och handling. Ärade åhörare, vi Socialdemokrater kommer aldrig att acceptera denna kälkborgerliga passivitet. I stället för Bohmans svångrem vill vi erbjuda svängrum i den ekonomiska politiken!
I sak ansåg jag att det där var nonsens och dessutom osant. Den borgerliga regeringen hade tyvärr varit allt annat än passiv. Det sämsta regeringen Fälldin gjorde var att låta den hopplöse centerpartisten och industriministern Nils G Åsling pumpa in miljard efter miljard i den dödsdömda varvsindustrin. Det var helt enkelt att kasta bra pengar efter dåliga, varven var redan utkonkurrerade och det handlade bara om konstgjord andning för att rädda jobben ett tag. Kortsiktigt slöseri. Förmodligen för att Åsling var skräckslagen för att ådra sig Palmes vrede mer än nödvändigt. Den fegheten skulle att komma att stå Sverige dyrt när varven gick under några år senare när Palme själv var statsminister.
Men – skiljelinjen mellan sådana som Bohman/mig och Palme gick på den tiden vid huruvida man skulle ha en viss marknadskraftsdriven arbetslöshet eller noll arbetslöshet med hjälp av skattefinansierade subsidier till krisföretag. ”Man kan inte kräva att det ska finnas jobb i varje by”, minns jag att Bohman fräste åt Palme i en TV-debatt och jag höll såklart med.
Däremot är jag säker på att både Bohman och Palme skakat på huvudet om någon torgfört åsikten att strukturellt betingad massarbetslöshet vore bra för att arbetskraftsutbudet ökar.
Nu är ju Bohman och Palme bägge borta sedan länge så vi går tyvärr miste om den unika upplevelsen att svensk politiks två största retorikgiganter bildar gemensam front i en fråga.
Vid närmare eftertanke, med tanke på den politik som förts i Sverige de senaste femton åren tror jag Palme och Bohman hade bildat gemensam front mest hela tiden för att stoppa förfallet.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 