MUST OF GOT LOST (20 Juni 2020)

Ann Lindes episka magplask i Tv-intervjun med Deutsche Welle. Hur kunde det hända? Här är mina 10 cents….

En logisk följd av den intellektuella lättja som infinner sig när man sedan länge är van att enkelt kunna avfärda saklig och obekväm kritik med att kritikern har en taskig värdegrund och dessutom har en presstödsberoende, ängslig och servil journalistkår som  låter makthavarna komma undan med det och hellre ägnar sig åt Trump istället.

Om man hårdrar lite – varför bemöda sig om att hitta lösningar på intrikata problem som usel integration, galopperande grov kriminalitet, kommuner i svåra ekonomiska trångmål och skyhöga covid19-dödstal när man kan slippa undan alltihop genom att beskylla kritikerna för dålig värdegrund och bara tillsätta en ny utredning med ett käckt namn som ”Rimfrost” för att vinna tid och ge sken av att man gör något konstruktivt?

• Kritik mot usel integration? Främlingsfientlig värdegrund!

• Kritik mot grov kriminalitet? Batongvärdegrund som pekar finger åt utsatta grupper!

• Kritik mot de ekonomiska konsekvenserna av den förda politiken? Populistisk värdegrund som ställer grupper mot varandra!

• Kritik mot Sveriges corona-strategi? Coronahöger-värdegrund!

Men när man sedan möter en respekterad och oberoende utländsk journalist som inte nöjer sig med att politikern ifråga svamlar om att hon har en massa förment konstruktiva möten, glidande formuleringar som insinuerar att den privata äldrevården bär ansvaret, att man nu äntligen har åtgärder på gång, att alla dödsfall är tragiska och att den svenska värdegrunden är toppen – ja, då blir det såklart problem eftersom Deutsche Welle varken kan beskyllas för att ha skumma rötter på nittiotalet, flörta med främlingsfientliga krafter eller riskerar konsekvenser i form av indraget presstöd. De vill helt enkelt veta varför så många fler dör i Sverige än våra grannländer och vad de som redan avlidit och deras anhöriga har för glädje av regeringens svammel, att inte SVT redan ställt de frågorna säger onekligen en del om hur långt förfallet har gått.

Problemet som den fatala och redan legendariska Linde-intervjun åskådliggör är mycket större än en enskild politiker med skrala kunskaper i engelska. Vem tror t.ex att någon annan medlem i dagens regering hade klarat sig mycket bättre i en liknande intervju och i så fall vem? Morgan Johansson? Lena Hallengren? Anders Ygeman? Stefan Löfven? 

Det har helt enkelt inte krävts några större debattfärdigheter eller för den delen andra färdigheter för att kvalificera sig för en socialdemokratisk regeringstaburett på senare tid. Obrottslig lojalitet mot partilinjen, att kunna rabbla partiprogrammet utantill och att med ett indignerat och harmset ansiktsuttryck ondgöra sig över meningsmotståndarens usla värdegrund – voila en kravspecifikation som t.o.m Annika Strandhäll uppfyller.

All oppositionskritik har kunnat avfärdas som varande baserad på en klandervärd värdegrund. Främst från SD men senare även från M, KD, MED och debattörer som råkar tycka SD möjligen har en och annan poäng och att det möjligen kan vara en delförklaring till deras exceptionella utveckling av sitt väljarstöd.

Intervjun är i själva verket ett monument och en lysande fyrbåk över ett land där meningslöst värdegrundstjafs och avledande Trump-kverulans alltför länge tillåtits ligga som en blöt filt över samhällsdebatten och kväva varje försök till konstruktiv gnista och nytänkande.

Vi har helt enkelt kört upp regalskeppet Svea på värdegrund och de flesta av våra andra problem kan härledas till den intellektuella lättja som likt ett virus spridit sig över landet de senaste femton åren. Det räcker liksom inte att bara ha en snövit värdegrund på pappret för att få alla samhällsproblem att försvinna, om vi inte tar oss ur den föreställningsvärlden och röstar fram en annan regering kommer vi inte att kunna lösa några andra konkreta problem heller.

Det är vad Linde-intervjun tydliggör för mig.