Fri och oförbindlig översättning av artikel i Neue Zürcher Zeitung 2020-06-16. https://www.nzz.ch/international/schweden-sonderweg-bei-corona-stoesst-auf-kritik-ld.1560995
I Sverige är den politiska borgfreden som Corona utlöste till ända. Det har kommit sand i maskineriet på resan längs den unika svenska vägen. De höga dödstalen och att t.o.m de nordiska grannländerna håller gränserna till Sverige stängda väcker irritation och följaktligen tilltar de politiska motsättningarna i styrka.
Den popularitetsbonus som regeringen åtnjöt under krisens första fas har statsminister Stefan Löfven och hans regering redan lyckats schabbla bort.
Smekmånaden är alltså över för den röd-gröna regeringen och deras förhållandevis mjuka Corona-strategi. I två partiledardebatter på en vecka, en i riksdagen och en i TV, riktades svidande kritik mot statsminister Löfven. I en tid där ledarskap hade behövts anklagades Löfven och hans regering för att ha gömt sig bakom Folkhälsomyndigheten och helt låtit dem ta över tyglarna.
Sverige befinner sig i en ovan situation.
De bägge debatterna visade att den politiska borgfreden som präglade Sverige under corona-pandemins två och en halv första månader nu tillhör det förgångna. Det folkliga missnöjet har visserligen ännu inte passerat bristningsgränsen men regeringens initiala popularitetsuppsving är ett minne blott. Det har knappt undgått någon att den svenska ”Lockdown light-strategin”, som internationellt väckt både beundran och skarp kritik, under den senaste tiden har drabbats av ett flertal motgångar.
Värst är utan tvekan de höga dödstalen. Nästan 5.000 har mist livet till följd av covid-19. Det är ungefär fyra gånger så många som i Danmark, Norge och Finland sammanlagt och t.o.m sju gånger så många om man beaktar befolkningsmängden.
Till detta kommer att svenskarna nu inför den stundande sommarsemestern upptäcker att de, för ovanlighetens skull, möts av stängda gränser till många länder. Särskilt smärtsamt är att inte ens de närmaste grannarna vill släppa in dem. ”Den nordiska resebubblan” gäller bara för de andra. De ansvariga i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors anger det epidemiologiska läget i Sverige som grund för sina beslut, situationen i Sverige bedöms inte vara under tillräcklig kontroll för att man utan vidare ska kunna öppna sina gränser.
Vem är ansvarig?
Eftersom oppositionspartierna länge ställde sig bakom Sveriges strategi – så länge länge allt såg ut att gå bra – är det inte okomplicerat att nu komma dragande med skarp kritik. Därför handlar inte diskussionerna nu så mycket om valet av strategi som hur strategin implementerats av regeringen och myndigheterna.
Ett diskussionsämne är att ledarskapet fick gestaltas av Folhälsomyndigheten och Statsepidemiologen Anders Tegnell, aktörer som inte har något mandat från väljarna och därför heller inte kan avkrävas politiskt ansvar. Försvararna menar att Sverige har en lång tradition där statliga myndigheter har stor autonomi att fatta viktiga beslut. Men eftersom regeringen bara åberopade myndighetens självständighet och expertkompetens samt dessutom menade att det var lokala politikers ansvar att omsätta myndighetens direktiv i handling uppstod ett tomrum beträffande tydlig ledning. Ansvaret för begångna fel är inte lätt att fastställa eftersom olika aktörer relativt enkelt kan skylla på varandra.
Att skydda de äldre förklarades från första början ha högsta prioritet men har nu avslöjats som en stor akilleshäl och det tydligaste exemplet på misslyckandet till följd av oklar ansvarsfördelning. Folkhälsomyndigheten gav bara allmänna råd, dessa överlät man sedan till kommunerna själva att genomföra utifrån vad man lokalt ansåg att situationen krävde. Dessvärre hade kommunerna, om de ens hade tillräcklig skyddsutrustning, varken tillräckligt tydliga riktlinjer eller nödvändig egen expertkompetens för att gå i land med uppgiften.
Arbetsmiljöverket ska enligt mediauppgifter ha frångått sina egna riktlinjer för att vara på samma linje som Folkhälsomyndigheten istället för att se till personalens intressen och säkerhet. Som en konsekvens av detta spred sig oron bland vårdanställda och många var rädda att gå till jobbet. En del sjukskrev sig, en del avstod inkomsten och en del arbetade under betänkligheter och med otillräckligt skydd vilket upprepade gånger starkt kritiserats av fackföreningarna.
Det politiska klimatet hårdnar men trots allt är det bara ett parti som krävt statsepidemiologen Anders Tegnells avgång. Det är de högernationella Sverigedemokraterna som har en genomskinlig anledning för sitt krav. De försöker återta initiativet i debatten efter att de senaste månaderna ha befunnit sig i skymundan. De profilerar sig vanligtvis genom kritik av invandringspolitiken och hårdare tag mot brottsligheten men under corona-krisen har ingen varit intresserad av deras kärnfrågor
Det ligger en pikant ironi i det faktum att det är ett nationalistiskt parti som nu vänder sig mot en förment svenska etno-nationalism som manifesterats i Folkhälsomyndighetens försvar för den svenska corona-strategin dvs att man gjort ”allt rätt” medan andra länder har ”fel” om hur man hanterar corona. Vad denna episod illustrerar är emellertid att regeringens agerande nu alltmer kritiskt granskas. Vidare diskuteras tillsättandet av en utvärderingskommission som oppositionen vill ska vara färdig sommaren 2022: d.v.s innan nästa riksdagsval.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 