Bland det gedigna småländska trasproletariat som dominerade mitt släktträd på 1800-talet återfanns, förutom alla pigor och drängar, även några rallare.
Rallare var vanligtvis en form av daglönare som arbetade med utbyggnaden av de svenska stambanorna när det svenska järnvägsnätet som vi känner det såg dagens ljus på 1800-talet.
Det var inte precis någon dans på rosor. Anställningstryggheten var noll, arbetet var hårt och riskfyllt, lönerna magra och rallarna inhystes i baracker som inte motsvarade de enklaste anspråk på komfort.
Enligt vad min mormor hade berättat för min mamma hade rallarna ett skräckinjagande rykte som slagskämpar och suputer som mest var intresserade av fruntimmer och brännvin.
Och tja – tillvaron som rallare på det svenska 1800-talet verkar inte ha varit bräddfylld med andra ljuspunkter så jag hyser både en viss ömhet och förståelse för mina råbarkade blodsförfäder. En gång såg jag en film eller TV-serie om rallarlivet (glömt namnet men jag tror Ernst Günther var med) och om den visade bara hälften av sanningen är ”misär” en förskönande omskrivning av rallarnas levnadsförhållanden.
Men nu till det jävligaste: Bas och högsta hönset för den svenska järnvägsutbyggnaden och alltså direkt högste ansvarig för mina förfäders elände och umbäranden var en friherre som hette Nils Ericson! https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Ericson
Och som en exempellös kränkning av mig och min familj står denne slavdrivare som staty. Och inte varsomhelst heller. På centralast möjliga plats i Sverige, utanför Stockholm Centralstation, har förtryckarna rest ett imposant minnesmonument av denne tyrann som alltså smörjde kråset på mina förfäders bekostnad! Vilken hånfull spottloska mot mitt eget kött och blod!
Men nu är hämndens timma äntligen kommen! Räfst och rättarting skall skipas! Nästa gång jag är i Stockholm ska jag skriva fascist över hela den satans statyn och sedan ska jag ta en metallsåg och kapa av hans förbannade gen…
Nej, ni kan vara lugna. I’m a writer and not a fighter.😄
Dessutom har jag inga alls belägg för att Nils Ericson var en dålig man. Det ligger närmare till hands att förmoda att han var en stor man med visioner vars livsgärning redovisar ett klart positivt saldo. Jag har ju själv åtskilliga gånger ju haft nytta av hans skapelse. Och att han föddes till friherre med helt andra karriärmöjligheter än mina anfäder kan han ju heller inte rå för.
Det var andra tider och länge sedan. Jag har säkert tiotusen angelägnare saker att stå i än att gå omkring och känna mig förorättad av den år 1870 avlidne Nils Ericson.
Av denna sedelärande historia kan ni säkert räkna ut vad jag anser om de som nu försöker eliminera liknande historiska spår av Winston Churchill och Carl von Linne för att de känner sig kränkta av deras gärningar.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 