IN ZAIRE (5 Juni 2020)

W

I veckan var det fyra år sedan Muhammed Ali gick bort.

Det påminde mig om att jag vaccinerades slutgiltigt och för livet mot rasism, i bemärkelsen ”tron att hudfärg är någon form av markör för en människas kvalitet”, när jag var 17 år.

Då gästade Muhammed Ali nämligen en svensk talkshow ledd av den dåvarande svensk-finske intellektuelle giganten Jörn Donner.

Ali var vid tillfället en av världens absolut mest välkända personer och, sedan ”the rumble in the jungle” mot George Foreman några år tidigare allmänt ansedd som ”the greatest champ of all times”.

Inte minst i Sverige. Boxning var betydligt större än idag eftersom Ingmar Johanssons glansdagar var i färskt minne hos många svenskar. Att ifrågasätta Alis kvalitet som atlet och fysiskt praktexemplar var alltså lika lönlöst som att ifrågasätta solens ljusstyrka.

Men ändå kunde inget ha förberett mig för matchen mot Donner.

Donners meriter i den intellektuella tungviktsringen var nästan lika imponerande som Muhammed Alis i boxningsringen. VD för filminstitutet, regissör, kritiker, författare, journalist, programledare och politiker. Till skillnad från idag betydde också de titlarna verkligen någonting, Jörn Donner var verkligen en skarp intellektuell i ordets rätta bemärkelse.

Nu befann han sig på hemmaplan i verbal munhuggning mot en förfinad slagskämpe från enkla förhållanden i Kentucky.

Spelade ingen roll. Jörn Donner var chanslös. Han fick knappt en syl i vädret. Knock-out och någon borde förbarmat sig och slängt in en handduk när Ali gång på gång elegant klädde av Donners resonemang om att boxning borde förbjudas osv.

Jag har fortfarande inte upplevt Muhammed Alis överman vad gäller blixtrande intellektuell elokvens och skärpa kombinerat med vinnande charm och humor. Han hade den där svårfångade egenskapen som brukar kallas karisma och att gå genom rutan i övermått.

Både min mamma och jag var helt trollbundna framför TV:n.

Och dessutom var han alltså bäst i världen på att slåss och tog vem som helst med knogarna när det behövdes.

Inte direkt en lämplig företrädare för en underlägsen ras.

Sedan dess har jag alltid sett rasism som idioti och det har tjänat mig väl i livet och givit mig många goda vänner.

Tack Muhammed Ali. Du var verkligen den störste!

FOTNOT: Som alla stora män var Ali kontroversiell. T.ex vapenvägrade han när han blev draftad till Vietnamkriget och förlorade några år sin titel och satt i fängelse. Dessutom stöttade han några rätt ljusskygga amerikanska medborgarrättsrörelser. Men jag anser att det positiva överväger det negativa – han fick mig och säkert många andra att inse att rasism var idioti.

FOTNOT 2: När Atlanta-OS invigdes 1996 var det hemligt vem som skulle tända den olympiska elden. Facklan bars varv efter varv runt stadion av stora idrottsmän och spänningen växte. Jag minns att jag tänkte att vem som det än blir måste det ju bli en antiklimax efter all uppbyggd förväntan. Men då steg han fram, märkt av sin Parkinson, men värdig och helt självklar i rollen. Muhammed Ali och den ende som det kunde vara utan att det skulle inneburit en antiklimax. Jag minns fortfarande hur jag fick både gåshud och blev tårögd i TV-soffan. https://youtu.be/Y67KjKfUZ-o

FOTNOT 3: Det finns en rätt bra film om Ali med Will Smith i huvudrollen. Problemet är att ingen utom Ali kan gestalta Ali för mig. Så unik var han.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: