THOSE WERE THE DAYS (22 Maj 2020)

Till slutet av maj håller Kungliga Biblioteket öppet sin fantastiska tjänst för alla som vill läsa gamla dagstidningar på nätet. Sedan jag upptäckte tjänsten har jag läst massor av tidningar från min ungdom på sjuttiotalet, åttiotalet och nittiotalet.

Förutom att det är kul är det också en nyttig reality check. Det är ju lätt hänt att man förskönar det förflutna genom en nostalgiskt rosafärgad lins och blir som gubbarna på fotbollsläktarna som menar att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid.

Men jag tycker nog mina minnesbilder stämmer rätt bra.

T.ex var artiklar som Expressen-artikeln nedan från 1975 vanliga. Att Sverige var ett av världens rikaste länder, kanske t.o.m det allra rikaste, var det få som ifrågasatte på sjuttiotalet. Artiklar av den här typen förekom så pass regelbundet att man knappt reagerade på dem. Samma sak fanns att läsa i mina högstadiebok i samhällskunskap. Bara Schweiz, några då nyrika oljeländer och USA kunde göra Sverige äran stridig om titeln som världens rikaste land.

Länder som Tyskland, Frankrike och Danmark var klart distanserade för att inte tala om Spanien och Finland. Och även om många kommunister sjöng Östeuropas lov så såg de flesta ändå gudskelov igenom den bluffen.

Och inte nog med att vi var rika, vi hade också lyckats fördela välståndet så bra att t.o.m Ulf Nilson 1976 i Expressen slog fast att jobbare hade det bäst i världen i det socialdemokratiska Sverige om man vägde in levnadsstandard, arbetsmiljö och andra i sammanhanget relevanta faktorer (Nilson var annars en bit till höger om mig själv). https://tidningar.kb.se/4112703/1976-12-31/edition/11225/part/1/page/16/?q=sverige%20högst%20levnadsstandard&from=1970-01-01&to=1980-01-01&newspaper=EXPRESSEN

Jag betvivlade aldrig riktigheten i uppgifterna. När jag kom hem från min första bilsemester i Europa 1974 tyckte jag mest det var skönt. Sverige upplevde jag som betydligt mer utvecklat, välorganiserat, välordnat och med bättre infrastruktur än Tyskland, Österrike och Italien. Jag tyckte man kunde se med blotta ögonen att Sverige var ett rikare land. Samma intryck, fast ännu starkare, fick jag när jag för första gången besökte Spanien några år senare.

Och kriminaliteten? Ja, i den mån det sprängdes och sköts i samma mån på sjuttiotalet som idag (som Sarnecki brukar hävda) så rapporterade i alla fall inte tidningarna om det. Visst förekom det grova brott men inte alls i samma industriella omfattning som idag av tidningarna att döma. Obotliga seriekriminella som Svartenbrandt och Clark Olofsson var t.ex så ovanliga att de blev rikskändisar på sin tid vilket de knappast skulle blivit idag.

Och om kriser och brister inom vård och äldreomsorg skrevs det försumbart lite om man jämför med idag.

Medias kultur- och ledarsidor var dock redan då ett kapitel för sig. På Aftonbladets ledarsida kunde man läsa glorifierande hyllningar till ”befrielserörelsen” Röda Khmererna i Kambodja och på samma sida i (borgerliga) GT kunde man läsa två artiklar, den ena handlade om att mina hjältar Blue Öyster Cult var fascister och den andra beklagade sig över bristen på marxistisk musikanalys med DDR som förebild. Motsvarigheten till dagens ”värdegrund” var att vara ”medveten”. Socialister och kommunister var enligt egen utsago ”medvetna” medan sådana som jag var ”omedvetna”. Struntprat och simpel härskarteknik precis som dagens ”värdegrund” men lika irriterande och obstruerande för konstruktiva diskussioner och en lika blytung hämsko på ett vitalt debattklimat som tjafset om värdegrund är idag.

Men man ska inte glömma bort att en hel del faktiskt blivit bättre också. Jämställdheten och synen på sexuella minoriteter är två exempel som står ut. På sjuttiotalet fanns bara några enstaka kvinnor i regeringen och på toppositionerna i näringslivet och samhällsförvaltningen lyste de nästan helt med sin frånvaro. Och Gunnar Strängs kommentar till Astrid Lindgrens Pomperipossa-saga kan nästan få mig att bli radikalfeminist (hon borde hålla sig till att skriva sagor och låta männen ta hand om ekonomi typ).

Men vid en samlad bedömning tycker jag ändå tyvärr att det negativa klart överskuggar det positiva. Framför allt undrar jag hur vi kunde förslösa det ekonomiska försprång som vi fick genom att låta andra länder göra grovjobbet med att rädda vår kontinent från nazismens fasor.

Min bästa gissning är att vi inbillade oss att Sverige hittat en fantastisk formel för ekonomisk tillväxt och samhällsbyggande med Saltsjöbadsanda och socialdemokratisk fördelningspolitik och slog oss till ro. Sanningen var att vi fortfarande på sjuttiotalet fortfarande njöt frukterna av att ha sluppit läggas i ruiner under WW2 och dessutom kunde ju den svenska industrin gå på högvarv för att försörja våra olycksbröder och olyckssystrar runtom i Europa som behövde det mesta. Tyvärr upplever jag att vi fortfarande, så många år senare, är yrvakna, lever på minnen från fornstora dagar och inbillar oss att vi vet bäst genom att yra om att vi är en humanitär stormakt och de enda som begriper hur corona ska bekämpas.

Men ta det för vad det är – en ren killgissning. Någon borde skriva en seriös bok om Sverige de senaste 50 åren som gräver djupare. Den bästa jag läst på temat är den ovan nämnde Ulf Nilsons ”Sverige – Sluten anstalt”. Den är utmärkt och jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att läsa den. Den har egentligen bara ett fel, den är skriven 1996 och därför i starkt behov av en uppdatering. Det har ju hänt en del under epokerna ”Reinfeldt” och ”Löfven” för att uttrycka saken med maximal barmhärtighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: