I slutet av mars uttalade sig en kaxig Anders Tegnell för en brittisk TV-kanal. Han tyckte då att Danmark var ett lämpligt jämförelseobjekt och kunde nöjt och triumferande rapportera att Sverige låg på samma kurva som våra grannar trots att de infört betydligt mer omfattande restriktioner än Sverige.
Det var också sant vid tidpunkten. Den 30 mars hade Sverige 14 döda per miljon invånare mot Danmarks 13.
Men sedan fick Sverige 25% fler döda per miljon invånare. Därefter 50% fler. Sedan 75% fler. Och hastigt men föga lustigt hade vi 100% fler. Och sedan har avståndet fortsatt att öka med kusligt stabil kontinuitet. 150% fler. 200% fler. 250% fler. Efter dagens rapport har vi 275% fler och inget trendbrott är i sikte (tvärtom hade vi 69 nya dödsfall idag mot Danmarks 4).
Allteftersom har också Tegnells intresse för att jämföra oss med Danmark ebbat ut i ungefär samma takt som avståndet i antal dödsfall ökat. Nu är plötsligt alla jämförelser omöjliga och vi måste lika plötsligt avvakta flera år innan slutsatser kan dras trots att Tegnell ju i egen hög person glatt drog slutsatser på volley så länge siffrorna såg bra ut.
Så vad är då frågan på allas läppar som journalisterna uppehöll sig vid i en evighet på dagens presskonferens?
- Hur blir det med studentflaken?
Såklart. Vad annars? Jag tänker i alla fall inte vänta några år för att utvärdera den svenska journalistkårens insatser under covid19-krisen. Här är min utvärdering: ”De suger.”
SKOTT FRÅN HÖFTEN 