Jag hör Jimmie Åkesson intervjuas om sin syn på SD’s eventuella medverkan i en kommande regering och han har en klädsamt ödmjuk inställning i frågan.
SD har ju på historiskt kort tid (< 20 år) gått från att vara ett parti som bara hade strömandat i några kommunalfullmäktige till att förmodligen vara landets största parti i nästa val. Min erfarenhet från näringslivet är att även långt mindre snabbväxande organisationer får växtvärk såtillvida att de får svårt att rekrytera personal i samma tempo. Humankapitalet blir snarare en flaskhals och hämsko för tillväxten. Det verkar rimligt att anta att SD skulle ha drabbats av samma problematik.
I SD’s fall tillkommer ju dessutom problemet med den monumentala stigmatisering som kringgärdat partiet. Att engagera sig för SD har varit och är socialt och professionellt riskabelt på ett helt annat sätt än att engagera sig för t.ex Miljöpartiet och Liberalerna. Trots att jag själv inte är engagerad i SD har jag för länge sedan tappat räkningen på alla privata meddelanden jag fått när jag kritiserat Sveriges invandrings- och integrationspolitik med det genomsnittliga innehållet ”Tack för ditt inlägg. Håller med till 100% men kan tyvärr inte gilla eller dela m.h.t till min arbetssituation eftersom folk kan tro att jag sympatiserar med SD”.
Så, ultrasnabb tillväxt i kombination med betydande stigmatisering är inte direkt en önskesits för en organisations HR-avdelning med ansvar för rekrytering av kvalificerade krafter.
Dessutom kommer det en vacker dag att bli ett problem att SD’s främsta rekryteringskällor har varit desillusionerade folkhemssossar och desillusionerade Bohman-moderater som egentligen bara har som gemensam nämnare att de inte anser öppna hjärtan/inga murar-politiken är hållbar och har alienerats av de f.d statsbärande partiernas naiva inställning i frågan.
De speciella omständigheterna ställer tuffa krav på ledarskap från Jimmie Åkesson och jag tycker i stort att han agerar klokt och vuxet.
1. Han verkar inse att det finns en gräns för vilka åtaganden partiet organisatoriskt klarar av på kort sikt och tycker det primära är att påverka politiken och det sekundära är att belöna sina partikamrater med regeringstaburetter. Det vittnar om självinsikt.
2. Han driver en konsekvent nolltolerans policy mot rasism vilket ju gör svårigheterna med att besätta alla nya stolar partiet fått av väljarna ännu större. Men det är såklart ändå klokt och det enda rätta att göra – hellre en tom stol än att det sitter en person på den som skriver att vi bör meja ned flyktingar med kulspruta på Öresundsbron på sociala medier.
3. Han satsar hårt på att externrekrytera toppkrafter och har lyckats anmärkningsvärt väl. T.ex Jonas Andersson och Jessica Stegrud som hade varit stora tillgångar för vilket parti som helst. Förmodligen är det inte helt okontroversiellt internt att externrekrytera till toppositioner och sidsteppa partiveteraner men det är en meritokratisk inställning som jag tycker är klok.
4. Problemet med att ena ex-moderater och ex-sossar? Åkesson verkar göra analysen att helhjärtat fokusera på det som förenar och det kan väl närmast beskrivas som att få situationen som 2010-talets politik har skapat under någorlunda kontroll och att integrera alla hundratusentals människor som redan kommit – det lär ta sin tid och resten får anstå tills den grannlaga uppgiften är löst. Om den inte snarast löses ter sig det mesta andra futtigt. Det vittnar om prioriteringsförmåga.
5. Sammanfattningsvis tycker jag Jimmie Åkessom visar prov på gott och tydligt ledarskap vilket säkert är en förklaring till partiets exceptionella tillväxt. Inte minst som hans ledarskap står i bjärt kontrast till det ledarskap som statsministern visar upp och som mest verkar bestå av att tycka att en massa saker han inte såg komma är oacceptabla och att hävda att den politiken hans regering för egentligen inte är så bra men måste föras p.g.a att hans JÖK-partners anser det. Faktum är att jag tycker statsministern allt oftare verkar vara i opposition mot sig själv. Det har inte setts som ett tecken på gott ledarskap på någon av alla ledarskapsutbildningar jag gått i livet men naturligtvis har statsministern nu tillkännagivit att han även ämnar leda sitt parti i valet 2022. Synen på gott ledarskap inom socialdemokratin verkar onekligen lite säregen och kuriös.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 