En skaplig scenförändrin jämfört me min uppväxt:
• Krossa USA-imperalismen!
• USA ut ur Indokina/Nicaragua/Chile eller egentligen varsomhelst där en amerikansk soldat fanns posterad.
• Stöd folkets befrielsekamp i Indokina/Nicaragua/Chile eller egentligen varsomhelst där kommunister försökte ta makten och upprätta nya skräckvälden a la Kuba.
Den som växte upp på sextio- sjuttio- eller åttiotalet i Sverige är säkert inte obekant med talkörer av det slaget. De skränades högljutt med regelbundna och jämna mellanrum av skrikvänstern på Sveriges gator och torg för inte alls så länge sedan. Bland dem som skränade, skanderade och skrek återfanns sådana samtida profiler som Jonas Sjöstedt, Lars Ohly, Gudrun Schyman och Ylva Johansson. De var alla VPK:are på den tiden när Vänsterpartiet åtminstone hade anständigheten att inte försöka mörka vad de alltid varit och fortfarande är d.v.s Kommunister.
Efter Sovjetimperiets sammanbrott och Berlinmurens fall i skarven mellan åttiotalet och nittiotalet var det ett tag som om vänstern tappat både tal- och skrikförmågan. Och det kan man ju förstå – över en natt hade ju deras drömsamhällen avslöjats som korrupta, bankrutta, despotiska och allmänt värdelösa så det blev till att slicka såren, försöka två sina händer, hålla lägre profil ett tag och försöka hitta andra saker att skrika om.
Men nu borde ju egentligen de gamla bolsjevikerna till sist ha fått lite av en senkommen revansch och sin amerikanske drömpresident i form av Donald Trump. Det är ju dessutom inte otänkbart att han blivit vald pga att amerikanerna tröttnat på att engagera sigi fjärran länder och riskera unga amerikaners liv pga av all otacksamhet och kritik de fått från den svenska vänstern och deras kamrater i andra länder.
Trump har betydligt mindre långtgående imperialistambitioner än sina företrädare, verkar inte särskilt intresserad av Dominoteorier, sätter ”America first” och visar i handling att han menar allvar genom att nu beordra hem amerikanska soldater från Syrien.
Men i stället för att jubla skriver nu vänsterpartiets ledartrojka, med Jonas Sjöstedt i spetsen, en debattartikel där de anklagar Donald Trump för att svika folket i Syrien! https://www.aftonbladet.se/…/trumps-beslut-riskerar-att-gor…
Om Vänsterpartiet höll demonstration idag skulle det, såvitt jag förstår, stå ”USA – In i Syrien” på plakaten och det nya slagordet vore ”Leve USA-imperialismen” – en scenförändring som nästan ger en känsla av surrealism och yrsel för den som minns hur det brukade låta förr från det hållet.
Att vara på minsta sätt positiv till USA, och särskilt något USA företog sig utanför landets gränser, var innan murens fall lika politiskt inkorrekt på 60-, 70- och 80-talet som det var att invända mot att Sveriges flyktingpolitik innebar en gigantisk nationalekonomisk boost för Sverige på 2010-talet. Ni kan ta mitt ord för det, jag var med när det begav sig och har blivit kallad ”reaktionär kapitalistlakej” och liknande fler gånger än jag orkar minnas när jag försvarat USA eller kritiserat kommunismen mot stridslystna vänstermuppar.
Nåväl, Sjöstedt är ju liksom sin gamla kompis Schyman feminist numera. Kanske borde han slå henne en signal och höra vad hon menade med ”att verka för nationell och internationell konfliktlösning på icke-militär grund’. Kanske kan de amerikanska soldaterna i Syrien ersättas av att Sverige skickar en delegation genuspedagoger från FI och Vänsterpartiet istället? Här erbjuds ju ett ypperligt tillfälle att testa feminism som lösning på territoriella och djupgående ideologiska konflikter i skarp miljö.
Till sist en anekdot från när jag pluggade i Växjö i början av åttiotalet. USA hade kommit det lilla västindiska öriket Grenadas undsättning för att stoppa en kommunistisk revolution som skulle gjort den karibiska idyllen till ett ny järnhård kommunistdiktatur med Fidel Castro och hans blodbesudlade hejdukar som förebild. Växjövänstern anordnade självfallet en demonstration för att visa solidaritet med ”befrielsekampen” och vråla ut sitt hat mot USA. Jag befann mig händelsevis på torget när en av Växjös ledande kommunister äntrade scenen för att elda massorna dvs något dussin rättroende Växjö-kommunister och några fler händelsevis förbipasserande flanörer som jag själv.
– Kamrater! Än en gång ser vi hur USA-imperialismen försöker tysta ett folks krav på frihet och med vapenmakt stoppa dess befrielsekamp. Denna gången i Granada!
Över hans huvud på den lilla scenen hängde också mycket riktigt en banderoll där någon textat ”USA – ut ur Granada!”
Nu råkar ju tyvärr Granada vara en fredlig och högst charmerande stad i Andalusien i södra Spanien där USA mig veterligen aldrig gjort några militära interventioner. Det kanske man av artighet borde påpekat för kommunisterna och hindrat dem från att göra sig till åtlöje – men jag hade redan då lärt mig läxan den hårda vägen: Att komma dragande med fakta till vänstern ledde bara till beskyllningar om att vara någon slags hybrid mellan CIA-agent och djävulens sändebud på jorden.
Men bilden av den lokale Lenin-wannaben som med darr på stämman högljutt gastar om att USA måste lämna Granada finns för evigt inristad på min näthinna som en nyttig påminnelse om vilka clowner Vänsterpartiet varit, är och förmodligen alltid kommer att vara.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 