PUPPET ON A STRING (14 Oktober 2019)

Det gjorde nästan ont att se den påtagligt förvirrade och perplexe Stefan Löfven i gårdagens partiledardebatt.

Här stod han i TV-lampornas obarmhärtiga strålkastarljus och hade den otacksamma och omöjliga uppgiften att försvara socialdemokratisk politik inför svenska folket. Otacksam och omöjlig för att det ju knappt finns någon socialdemokratisk politik att försvara längre.

Den politik han för och frontar som Sveriges statsminister är ju ett veritabelt lapptäcke där färgerna skär sig å det grövsta och vad han än vill göra så är hans händer bakbundna.

Han vill egentligen inte ta bort värnskatten men gör det för att centern kräver det. Han vill egentligen skärpa migrationspolitiken men då blir miljöpartiet sura. Han tycker egentligen inte som Jonas Sjöstedt att skattehöjningar är en universallösning på alla samhällsproblem men måste vara honom också till lags. Han ser hur hans gamla trogna arbetarväljare flyr i stora skaror till SD och vill han ha tillbaka dom så kan han inte vara lika grov som när SD var ett femprocentsparti utan försöker stjäla så mycket som han bara kan av deras politik som han dömde ut som rasistisk alldeles nyss. Osv osv osv.

Löfven har fått rollen av grovarbetare som utför andra partiers politik som spretar i alla riktningar utan någon som helst tråd (vare sig röd eller någon annan färg). Och det i ett läge när han egentligen ska vara landets ledare och staka ut den färdriktning han själv tror på i en mycket bekymmersam situation för Sverige med kris på nästan alla samhällsområden och i skriande behov av starkt och tydligt ledarskap.

Och inte lär det bli roligare för honom framöver när JÖK-överenskommelserna om avregleringarna på bostadsmarknaden och arbetsrätten kommer upp på bordet och LO på allvar blandar sig i leken.

Därför står han febrilt och famlar desperat längst ned i byxfickan efter något som kan presenteras som socialdemokratiska framgångar.

Och det enda han får tag på är sådana löjeväckande saker som att två sjuksköterskor anställts i Gällivare och att fängelserna är fulla.

Det är en sak att vara kompromissvillig och flexibel men något helt annat att vara självutplånande och identitetslös vilket var vad Stefan Löfven framstod som i gårdagens sorglustiga debatt. Och att betraktas som självutplånande och identitetslös måste svida rejält för någon som ändå ska föreställa Olof Palmes och Göran Perssons efterträdare.

Det vore kanske läge att tycka synd om Stefan Löfven men dels är det självförvållat av hans partis glupska makthunger och dels finns det ännu större skäl att tycka synd om hans undersåtar som i detta allvarliga läge för landet är utlämnade åt ett denna typ av ledarskap av en ledare som helt uppenbart inte ens själv i själ och hjärta tror på den politik han bedriver. 

Men så blir det till sist när makten i sig är viktigare än vad man använder sin makt till och vem som behöver ett sådant parti övergår min fattningsförmåga.

Socialdemokraterna har fyllt sin historiska funktion. Socialdemokraterna kan gå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: