EU-utfrågningen av Ylva Johansson var väl att betrakta som en rätt klassisk anställningsintervju med en viktig, svår och synnerligen välavlönad befattning i potten. Ett jobb som m.a.o inte borde vara svårt att få högst dugliga kandidater att intressera sig för.
Jag har gjort ett antal sådana i mitt liv. Det man, som anställande part, brukar vilja ta reda på är.
1. Har kandidaten relevant utbildning och erfarenhet för jobbet?
2. Har kandidaten de personliga egenskaper som krävs för jobbet?
3. Varför är just denna kandidat den mest skickade för jobbet? I det här fallet det svåra och viktiga jobbet att utforma europeiska regler för migration och försvar mot terrorism?
4. Vilka ideer och vilken viljeinriktning står kandidaten för?
Felrekryteringar blir ofta väldigt kostsamma och kan ställa till med svåra problem så de flesta storkoncerner tar numera mycket seriöst på rekryteringsprocessen när en toppbefattning ska tillsättas. Ju tyngre jobb desto mer gedigen rekryteringsprocess. Jag kan inte se varför inte detsamma skulle gälla i minst lika hög grad för toppbefattningar inom EU.
Då duger det vanligtvis inte att ge ett oförberett och osäkert intryck, säga att man får återkomma på varannan fråga, presentera oformligt snömos om att det är bra med samarbete och konsensus i största allmänhet och att man säger sig KÄNNA ett starkt engagemang för de frågor som råkar vara på tapeten.
De flesta som varit med ett tag i det internationella näringslivet hade säkert helt oförberdda och utan förkunskaper kunnat sätta sig i EU-förhöret och göra lika bra/dåligt ifrån sig som Ylva Johansson. Jag känner många som jag är säker på hade gjort betydligt bättre ifrån sig om de så väckts mitt i natten.
M.a.o – jag har väldigt svårt att se hur Ylva Johanssons framträdande ska kunna ha övertygat någon om att just hon är bäst skickad i hela Europa att hantera några av vår världsdels allra svåraste frågor. Att hon blev underkänd förvånar verkligen inte mig. Det var snarare ett sundhetstecken.
Så är det ju i en meritokrati vilket väl Ylva Johansson inte är van vid som svensk socialdemokrat.
Här hemma räcker det ju att vara ”väl förankrad i rörelsen” och att kunna kläcka ur sig intetsägande plattityder i parti och minut för att det ska fungera som sesam-öppna-dig till det ena gräddjobbet efter det andra. I sosse-Sverige kan man ju bli högste polischef, myndighetschef, landshövding eller ambassadör bara man viftat tillräckligt entusiastiskt med sin partibok och gått sina förstamajtåg i ur och skur. Formella meriter, kompetens, personlighet, ledaregenskaper osv är ju sedan länge helt ovidkommande – det demonstrerar ju Stefan Löfven varenda gång han presenterar en ny minister.
Utfrågningen var nog en välbehövlig reality check för Fru Johansson. Hon ser ju närmast ut som en paralyserad kanin i en snabbt annalkande bils strålkastarljus när den danske Peter Kofod fyrar av sina högst relevanta frågor.
Hade jag intervjuat en kandidat som Ylva Johansson hade hon haft ett brev med posten imorgon med texten:
”Vi har haft många kompetenta sökande och har nu valt att gå vidare med andra sökande i vår rekryteringsprocess. Tack för visat intresse.”
SKOTT FRÅN HÖFTEN 