ROSALITA (19 September 2019)

Om några få månader drar 2010-talet sin sista suck. Det börjar bli dags att summera och det får bli i form av en liten framtidsspaning a la mitt gamla favoritradioprogram ”Spanarna”.

År 2000, dvs 20-30 år efter att det begav sig, gjorde Lukas Moodysson filmen ”Tillsammans” om det proggiga sjuttiotalet. Jag skrattade gott och högt åt filmen som jag tycker var en galet träffsäker skildring av en tidsanda som i efterhand verkar mer än lovligt komisk och absurd.

Den beskrev nämligen det förhärskande åsiktsbatteriet inom vänstern på sjuttiotalet som i sin mest renodlade form stod att finna hos kommunisterna inom VPK, KFML(r), SKP och all annan bokstavsvänster men smittade av sig även på Olof Palmes socialdemokrater och delar av borgerligheten (främst Ola Ullstens och Per Gahrtons Folkparti och gröna-vågen-och-stoppa-kärnkraften-falangen inom Centerpartiet). Några exempel ur nämnda åsiktsbatteri:

– Alla som kallade sig ”progressiva frihetskämpar” var mer eller mindre hjälteförklarade. Från Fidel Castro och Ho Chi Minh till Robert Mugabe och Ayatollah Khomeini.

– USA var ren, skär och imperialistisk ondska.

– Sovjet, DDR och Berlinmuren fördömdes däremot sällan och mer hovsamt, om ens alls.

– Att förespråka svenskt medlemskap i EEC (dåvarande EU) var reaktionärt. Europa stod för konservatism, kapitalism, katolicism och kolonialism. Europa hade absolut nada att erbjuda det progressiva och framgångsrika Sverige, det menade självaste Olof Palme den enda gången jag hörde honom live. Utrikespolitik var för Sverige var först och främst ”frihetskamper” i tredje världen och Palme umgicks helst med Castro, Phan van Dong, Julius Nyerere, Andreas Papandreou, Daniel Ortega, Miguel de la Madrid och ytterligare en rad i den exotiska samling som Palme favoriserade.

– Allt som kunde anses kommersiellt ansågs fult. Dit hörde bl.a:
o Melodifestivalen
o ABBA
o Reklam i radio och TV
o Det mesta som kunde anses kommersiellt. Progg och skäggmanslag skulle det vara.

– All form av företagande var fult och entrepenörer benämndes oftast som profitörer och utsugare. Det ville man råda bot på med löntagarfonder där makten skulle ligga hos ädla fackföreningspampar.

– De som startade vilda strejker var närmast folkhjältar. (Lyssna bara på ”Hanna från Arlöv” med Nationalteatern.

– Barn uppfostrades bäst genom ”Vilse i pannkakan”, ”Ville Valle och Viktor” och östtyska barnprogram.

– Hardcorekommunister och folkmordshyllare som Jan Myrdal sågs som ledande intellektuella och stora tänkare.

– Jämlikhet och solidaritet über alles var slagorden på modet. Betygen skulle bort, det diskutera en massa reglar/lagar om medbestämmande och marginalskatterna skenade i vissa fall iväg över 100% (vilket Astrid Lindgren beskrev i sin saga om Pomperipossa).

Osv osv osv i ett oändligt pärlband av semikommunistiska galenskaper. 

Det var så lagom kul att vara med om det där och då (jag var i tonåren) men när Moodyson gjorde sin film hade Sverige fått så mycket distans och tillräckligt med vatten hade flutit under broarna för att vi skulle kunna skratta åt eländet och ”Tillsammans” blev en så stor succe att den idag räknas som en svensk klassiker.

Min spaning är att det politiskt korrekta 2010-talet kommer att gå samma öde till mötes som det proggiga 1970-talet. Även om de däremellan liggande decennierna har bjudit på sin beskärda del av tokigheter så intar de två ovannämnda decennierna ändå en särställning under min livstid vad gäller att stora grupper gått red bananas. Om någonting så känns 2010-talet ännu mer utflippat än 1970-talet. Då fanns ändå Gösta Bohman, SAF med Curt Nicolin och den borgerliga pressen var betydligt mer borgerlig än idag – de bjöd på motstånd och höll den blå fanan högt på ett helt annat sätt än vad deras efterföljare gjort. 

Så, min spaning är att någon gång runt 2040 kommer någon att göra en framtida ”Tillsammans” som kommer att heta ”Allt åt alla” eller något liknande. Och en storpublik kommer att gapskratta åt den naiva invandrings- och integrationspolitiken, den skogstokiga radikalfeminismen, den pubertala klimathysterin, krumbukterna för att isolera SD, att tiggeri sågs som en fråga om frihet, den verklighetsfrämmande synen på kriminalitet osv. Och man kommer storögt att förundras över hur en nation kunde tappa det intellektuella fotfästet som det gjorde.

Jag kommer att vara 80 år då om jag lever. Det vore kul för den filmen vill jag se, nog bäst jag sparar mina FB-inlägg om eventuella barnbarn undrar om morfar var lika tokig när det begav sig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: