HEM TILL BYN (16 April 2019)

Jag återupptäckte av en händelse en debatt som fördes 2014 i Dagens Samhälle mellan två representanter för den gröna och liberala tankesmedjan Fores och Thomas Gür (jag utgår från att närmare presentation av Thomas Gür är överflödig för min initierade FB-vänkrets, eljest bör ni skämmas!)

Debatten kan lapidariskt sammanfattas genom replikväxlingens rubriker (för den som vill fördjupa sig finns länkar sist i inlägget)

1. Fores: Utan invandring avfolkas Sverige snabbt.

2. Thomas Gür: Flyktingar håller inte alls glesbygden vid liv.

3. Fores: Jo, flyktingar kan få landsbygden att leva.

Jag var bergfast övertygad om att Thomas Gür hade rätt redan 2014 och nu, när diskussionen fått förnyad aktualitet genom att krisrapporterna från glesbygdskommuner avlöser varandra i en allt stridare ström, är jag om möjligt än mer övertygad.

Filipstads kommunchef talar om att skicka in en kommunal konkursansökan. Vilhelmina har infört köpstopp för att råda bot på sitt historiskt stora underskott i kommunfinanserna. Kalix kommun rapporterar om stålbad som väntar. Miljardvinsterna som DN rapporterade om i Sandviken är tydligen spårlöst försvunna eftersom man behövde drygt 12.600 kr per invånare i kommunalt utjämningsbidrag 2018. Osv osv osv…..

Ofta brukar debattörer som försvarar svensk invandringspolitik avfärda invändningar som de ovanstående med att man ska se de nuvarande underskotten som satsningar och investeringar som ska bära frukt på sikt när de nyanlända börjar arbeta och betala skatt. Då kommer de att rädda pensioner och välfärd från en annars annalkande ekonomisk och demografisk katastrof i Sverige.

Men för att man ska kunna tala om satsningar och investeringar med någon form av trovärdighet måste man konkretisera sig, kvantifiera och presentera i alla fall någon form av elementär pay-back kalkyl som visar på någon form av långsiktig lönsamhet vilket sällan eller aldrig görs. Kort sagt: Hur räknar man hem det hela ur ett nationalekonomiskt perspektiv.

Det kunde man säkert göra vad gäller de invandrare som kom till Sverige på sjuttiotalet när det fortfarande fanns gott om industrijobb som varken krävde utbildning, erfarenheter eller språkkunskaper och när man ofta kunde få jobb så fort man anlände till Sverige. Till byn i Småland där jag växte upp kom massor av finländare, greker och jugoslaver som direkt fick jobb på byns träfabrik och integrerades väl även i övrigt. Det tyska ekonomiska undret under efterkrigsdecennierna hade säkert heller inte varit möjligt utan de många gästarbetarna från bl.a Turkiet.

I dagens Sverige är läget ett helt annat. Dels är invandringen mångfalt större än på sjuttiotalet, dels är de flesta enkla industrijobb sedan länge bortrationaliserade och dels har vi både höga lönekostnader/lönebikostnader samt ofta anställningströsklar och otillräckliga ekonomiska incitament för den enskilde att ta de få jobb som står till buds.

Följaktligen kommer alltför få i jobb alls och de som kommer i jobb gör det alldeles för sent => Pay back-tiden för satsningarna/investeringarna blir orimligt lång, i den mån någon pay-back över huvud taget infinner sig.

Och då är utgifterna för att placera tiotusentals flyktingar i avfolknings- och glesbygd inte att betrakta som satsningar eller investeringer utan som kostnader! Kostnader som någon i slutändan måste betala. De lokala kommuninnevånarna genom kommunala skattehöjningar och/eller försämrad kommunal service. Skattebetalarna i andra kommuner genom kommunala utjämningsbidrag. Staten, som förr eller senare kommer att tvingas ta ansvar. I slutändan blir problemen i glesbygdskommunerna allas vårt problem som boende och skattebetalare i Sverige, inklusive invandrarna själva som inte blir förskonade från vare sig de lägre bidrag, den försämrade samhällsservice eller de högre skatter som blir en trolig konsekvens av alla krisrapporter.

Det finns i rättvisans namn två invändningar man kan ha mot det här resonemanget:

1) Låt vara att det handlar om kostnader istället för investeringar/satsningar. Det får vi ta eftersom de positiva humanitära effekterna väger tyngre. Fair enough. Jag håller emellertid inte med när jag betraktar alternativkostnaden dvs hur samma pengar kunde ha använts istället (exempelvis genom hjälp i närområdet eller genom samordnade internationella insatser) och framför allt skulle politiken då ha presenterats och motiverats för väljarna uteslutande som just humanitära kostnader. Inte som satsningar/investeringar som skulle få glesbygden att leva, rädda pensionerna och välfärden, generera snabba miljardvinster i kommuner av Sandvikens typ och storlek osv osv osv

2) Det är ett väldigt nyliberalt marknadsekonomiskt synsätt att sätta kronor och ören på människor på det här sättet. Fair enough igen. Men den krassa verkligheten är att vi lever i en marknadsekonomi och där kan man aldrig bortse från ekonomiska effekter och samband, det håller nog t.o.m Magdalena Andersson med om. Du kan låta bli att ta hänsyn till ekonomin men ekonomin kommer alltid att hänsyn till dig i en marknadsekonomi. Och de alternativ till marknadsekonomi som vi sett olika prov på i länder som Sovjet och Venezuela ter sig, i alla fall i mina ögon, ännu mycket sämre.

Sens moral: Det finns vanligtvis en annan anledning än slumpen till att samhällen och bygder utvecklas som de gör. Det är t.ex. ingen tillfällighet att den svenska glesbygden successivt blivit allt glesare och allt mer avfolkad det senaste seklet. Förr fanns olika sorters industriella bruk och lantbruk som försvunnit av olika skäl, inte minst logistiska (samhällena ligger ju fortfarande där de ligger). Och som en rationell reaktion har många flyttat därifrån. Och när människor som är uppvuxna och känner förhållandena i bygden sedan generationer inte ser några större framtidsperspektiv i sin hembygd, ja då är det i mina ögon väldigt naivt att tro att människor från helt andra miljöer, klimat och förhållanden ska lyckas bättre med att skaffa sig försörjning på särskilt kort sikt. Mer realistiskt är att de kommer att vilset famla sig fram i tillvaron under lång tid, inte sällan lockas in i kriminella kretsar som i alla fall erbjuder någon form av sysselsättning eller få sitt uppehälle finansierat med allmänna medel – vi har haft en genomsnittlig mediantid på drygt ett decennium för att få invandrare i arbete även vid mindre volymer under goda konjunkturförhållanden och där även storstäderna varit inkluderade i statistiken. Att det ska gå lättare med ännu större volymer i glesbygden och med en sannolik lågkonjunktur runt hörnet? Njae….

Och detta är i sig är ingen kollektiv kritik av invandrarna – placera mig i en avfolkningsbygd i Peru och jag kommer att ha samma problem.

Kostnaden för att våra ledande politiker, med Reinfeldt och Löfven i spetsen, inbillat sig att den förda invandringspolitiken skulle vara någon slags quick fix på Sveriges demografiska problem räknar jag kallt med att få vara med om att betala under resten av min livstid eller så länge jag är skattskyldig i Sverige. Och ändå lär jag få lämna rätt mycket av notan kvar till mina efterlevande.

Huruvida det är acceptabel pay-back tid överlåter jag åt läsaren att bedöma men tror mig därmed ha noterat nytt prydligt personbästa i disciplinen ”retoriska frågor”.

https://www.dagenssamhalle.se/…/utan-invandring-avfolkas-sv…https://www.dagenssamhalle.se/…/flyktingar-haller-inte-alls…https://www.dagenssamhalle.se/…/jo-flyktingar-kan-fa-landsb…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: