Läser ännu en av de, för årstiden, obligatoriska krönikor där någon dissar svenskt midsommarfirande och jag suckar lite trött för mig själv. https://www.expressen.se/…/ar-det-lagligt-att-skita-i-tra…/…
Nyamko Sabuni sade nyligen i en intervju att mångkultur inte är något att eftersträva. Vad vi behöver är tvärtom att skapa en känsla av tillhörighet, och något som håller oss samman. Ett kitt.
Tydligen upplevs det som kontroversiellt i en del ögon men definitivt inte i mina. Jag tror för min del att språk, historia, traditioner och kultur är viktiga ingredienser i just ett sådant kitt och att de sakerna är värda att vårda och slå vakt om.
Än mer övertygad blir jag när jag blickar ut från vår terrass över Öresund. Det som möter mina ögon är vyn Ni kan beskåda på bilden nedan. Till höger skymtar man Helsingborg och till vänster skymtar man Kronborgs slott och Helsingör. Däremellan kan man vagt se de färjor som förbinder de bägge städerna dygnet runt.
• Till Helsingör är det bara några kilometer fågelvägen. Jag tar mig dit på tre kvart, jag har varit där hundratals gånger, jag hittar överallt, jag har många vänner där och de som bor där lever på gott och ont med ungefär samma väder och med liknande natur som jag. Men de är danskar och jag är svensk.
• Till Kiruna är det däremot långt, väldigt långt. Enligt min GPS måste jag köra 180 mil för att komma dit vilket skulle kräva två mastiga dagsetapper och en övernattning. Om jag kör lika långt fast söderut så hamnar jag en bra bit ned i Italien. Jag har bara satt min fot i Kiruna två gånger i mitt liv, jag skulle antagligen inte känna igen mig ett dyft eftersom det dels är länge sedan och de dels håller på att flytta staden, jag känner bara två personer som bor i Kiruna och de som bor där lever med ett helt annat klimat och med en helt annan natur än jag. Men de är svenskar liksom jag.
Ändå – de gånger jag stött på människor från Kiruna, vanligtvis på konferenser eller semesterresor utomlands, har jag alltid känt att det finns något som förenar oss, något som saknas när jag träffar mina vänner från långt mer närliggande Helsingör. Någonting större än det rent administrativa som följer av att vi betalar samma höga skatter, plågas av samma alltmer flagranta brister i välfärdssystemet och tvingas stå ut med att regeras av Stefan Löfven, Annie Lööf och Miljöpartiet.
Det finns uppenbarligen ett slags kitt mellan mig och Kirunaborna och det består av traditioner, kulturarvet, historia och språk.
• En av de saker som förenar mig och de flesta som bor i Kiruna är att vi firar midsommar den här helgen. Det gör man inte i Helsingör. Där firar de något som heter St Hans Dag istället med andra riter och traditioner men av namnet att döma är det säkert också livat och trevligt. I Sverige har vi också haft gemensam flagga, nationalsång och kung under hela mitt liv. Det är gemensamma svenska traditioner.
• Träffar man på någon från Kiruna behöver man vanligtvis inte förklara vem Evert Taube, Wilhelm Moberg eller Selma Lagerlöf var. En och annan känner säkert till dem i Helsingör också men de är långt ifrån lika kända i Danmark som i Sverige. Det är ett gemensamt svensk kulturarv.
• Man behöver heller sällan förklara för en Kirunabo vad som hände på Sveavägen för trettiotre år sedan, varför det åks Vasalopp eller vad som hände under VM-sommaren 1994. Igen känner säkert några till det i Helsingör också men kunskapen är långt ifrån lika spridd i Danmark som i Sverige. Det är gemensam svensk historia.
• Vad gäller språket har visserligen min danska förbättrats några hundra procent sedan jag flyttade till Skåne men jag har fortfarande lättare att förstå en norrlänning än en dansk, särskilt om denne råkar vara inflyttad från någon avlägsen del av Jylland. Det är det gemensamma svenska språket och det tycker jag man ska lära sig ordentligt om man tänker sig en framtid här.
På motsvarande sätt refererar danskarna till sitt språk, sitt kulturarv, sin historia och sina traditioner på ett sätt som inte vi svenskar kan relatera till på samma sätt.
Även om jag är stolt över Sverige så tycker jag såklart inte att vi är mer högtstående än Danmark eller andra nationer. Det är bara det att jag uppfostrats och växt upp med svenska språket, svensk kultur, svensk historia och svenska traditioner. Jag tycker inte det är fel att vara stolt över sitt land, problemet är snarare att våra politiker, sedan rätt länge nu, ständigt reducerar antalet saker som vi har att vara stolta över. Få saker är t.ex så deprimerande för mitt blågula hjärta som att konfronteras med det miserabla värdet på den svenska kronan varje gång jag kommer till Helsingör.
En del brukar surt påpeka att vissa svenska traditioner ursprungligen inte är svenska. Det tycker jag inte heller spelar någon roll. Kultur och traditioner förändras över tiden och påverkas utifrån. Vissa traditioner tar vi till oss eftersom de slår an någon sträng i landet och andra tar vi inte till oss. Italienskt Luciafirande har blivit en del av den svenska traditionen, spansk tjurfäktning har inte blivit det. Vad vi väljer att ta till oss och vad vi väljer att förkasta formar Sverige till vad det är.
Det viktiga är att multikultur inte behöver eftersträvas genom politiska direktiv. Tillför den något så kommer den att färga av sig på den svenska kulturen automatiskt. Cornelis låtskatt upplever jag t.ex som något väldigt svenskt trots hans invandrarbakgrund liksom Zlatans fotbollskonster i svenska landslaget, de många utsökta restauranger med exotisk mat som finns i Helsingborg och Colin Nutleys tidiga filmer.
Jag tycker Sverige är ett öppet och välkomnande land för den som tillför någonting. Den som bara tillför kriminalitet, kostnader och krav på särbehandling får det svårare men det tycker inte jag är särskilt uppseendeväckande.
Min slutsats är att språk, kulturarv, historia och traditioner är viktiga för att hålla samman ett land, inte minst ett geografiskt så stort och mångfacetterat land som Sverige. Jag tycker det är viktigt att slå vakt om. Det gör det enklare för skåningar och norrlänningar att förstå varandra, ha solidaritet med varandra, ställa upp för varandra och acceptera de gemensamma regler som administrationen av landet förutsätter trots de stora avstånden och skillnaderna i levnadsbetingelser.
Exkluderande för nyanlända? Jag kan bara tala för mig själv men min egen erfarenhet från de år jag bodde i Tyskland var att ju bättre tyska jag lärde mig och ju mer jag lärde mig om tysk kultur, historia och traditioner desto bättre trivdes jag, desto bättre fungerade jag i det tyska samhället och ju mindre avvikande kände jag mig.
Var kommer då detta ständiga dissande av det svenska från?
” Jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker.”
De orden är Mona Sahlins, förmodligen och beklagligtvis den svenska vänsterns mest betydelsefulla influencer sedan mordet på Sveavägen.
Well själv firar jag midsommar på traditionellt vis oavsett vad Mona Sahlin och hennes åsiktsfränder tycker. Andra får fira vad de vill och den som inte vill fira midsommar står det fritt att låta bli, men jag trivs med att ha grannar och vänner som också firar midsommar och ser ingen anledning till förändring för förändringens egen skull eller för att mångkultur per se skulle ha ett egenvärde.
Tönt är, vad mig anbelangar, däremot den som finansierar det man firar genom falska intyganden, regelvidrigt utnyttjande av statens kontokort och att inte betala in sin egen skatt i tid.
🇸🇪🇸🇪🇸🇪🇸🇪🇸🇪GLAD MIDSOMMAR 🇸🇪🇸🇪🇸🇪🇸🇪
SKOTT FRÅN HÖFTEN 