Jag har i rätt många FB-inlägg gått hårt åt Stefan Löfvens prestationer som statsminister. Det är ingenting jag ber om ursäkt för – jag tycker inte de har varit bra eller ens förtjänar ”med tvekan godkänt” i betyg, det är tyvärr klockrent ”underkänt” för mig.
Däremot har jag en viss sympati och respekt för personen Stefan Löfven som jag saknar för många andra politiker och debattörer, inte minst socialdemokratiska sådana, och tycker det är fegt och ovärdigt när nu hans egna partivänner börjar förbereda sig på att utse honom till syndabock i det förmodade katastrofvalet om två veckor och att, som förment socialdemokrat, i en av landets största tidningar insinuera att han ”går på något” är ett av de värsta svinhugg jag sett i tryckt form och jag har sett andra tecken i samma anda. Knivarna slipas uppenbarligen för fullt bakom draperierna för att plockas fram när valresultaten börjar strömma in.
Det ankommer inte på mig att försvara Stefan Löfven men jag kan inte låta bli i det här fallet eftersom jag i grunden tycker att lojalitet och pliktkänsla är fina och hedervärda egenskaper.
I början av 2012 hade ett odds på att Stefan Löfven skulle vara Sveriges näste statsminister inom två och ett halvt år förmodligen varit lika skyhögt som att Zlatan Ibrahimovic skulle vara det. Han hade krönt en lång och framgångsrik facklig karriär med att bli ordförande för Metall men hade aldrig suttit i en regering eller riksdag, många av de rutiner/frågor som en statsminister måste kunna hantera hade han aldrig sysslat med och han hade börjat komma upp i åren (2012 skulle han fylla 55 år).
Men efter Håkan Juholt-soppan fanns helt enkelt ingen annan bättre kandidat till partiledarposten som kunde accepteras/tolereras av socialdemokratins alla spretiga falanger så hans parti bad honom bli partiledare och i förlängningen statsminister.
Stefan Löfven är absolut ingen dumbom. Han insåg säkert att han inte var någon Olof Palme, att han skulle få jobba stenhårt med att sätta sig in i en massa intrikata frågor, läsa tiotusentals trista promemorior, att han skulle bli hårt kritiserad och kanske riskera sin säkerhet, ha SÄPO-vakter runt sig som inskränkte hans liv, att familjelivet skulle bli lidande och inte minst hur svårt det skulle bli att få alla falanger inom socialdemokratin att hålla sams och dra åt samma håll. Han var heller säkert inte i sådan privatekonomisk knipa att han desperat behövde mer pengar efter sin långa framgångsrika fackliga karriär.
Han insåg säkert även att det faktum att han öht blev tillfrågad indikerade att kvaliteten på hans närmaste medarbetare skulle bli sådär. Och att han förmodligen inte bara skulle bli statsminister utan en statsminister med mycket svåra parlamentariska förutsättningar och beroende av samarbete med snurriga miljöpartister och gamla kommunister. På toppen av allt ärvde han regeringen Reinfeldts komplett ansvarslösa öppna-hjärtan politik och förgiftade debattklimat.
Ärligt talat tror jag ingen svensk statsminister verkat under svårare förutsättningar sedan Per-Albin Hanssons dagar under andra världskriget.
Stefan Löfven är några år äldre än mig. I den åldern börjar många som haft tuffa jobb (bl.a jag själv) se slutet i sitt yrkeslivs tunnel och drömma om ett lugnare liv, njuta sitt otium, jobba mindre och inte efter att inteckna många kommande år med ännu långt värre stress, arbetsbelastning och helt nya väsensskilda uppgifter att sätta sig in i.
Men ändå sade Stefan Löfven ja när partiet frågade, av lojalitet mot sitt parti och av pliktkänsla.
Man kan såklart kritisera honom för att han själv insåg sina brister och att han inte hade vad som krävdes för att bli en bra statsminister. Jag skulle själv tackat nej till ett välavlönat jobb som pilot för att jag inte kan ett jota om flygplan och skulle utsätta andra för risker pga min inkompetens. Men i ett nödläge? Om bägge piloterna drabbades av en samtidig hjärtattack, om ingen annan på planet ville eller såg sig som än mindre kompetenta och en majoritet av de övriga passagerarna ville jag skulle försöka ta över spakarna? Inte ett helt lätt beslut.
Stefan Löfven valde att försöka och han har såvitt jag kan bedöma gjort sitt bästa och ur ett snävt socialdemokratiskt perspektiv borde han ändå få klart godkänt. Han lyckades få borgerligheten att acceptera DÖ som garanterade makten och härligheten åt sossarna i fyra år, han lyckades rida ut transportstyrelseskandalen och många andra kriser utan att behöva avgå och han har inte vållat sitt parti några pinsamma skandaler med fiffel eller för privat vinning som vissa andra.
Som borgerlig på högerkanten kommer jag att minnas Stefan Löfven som en dålig statsminister men en slug politisk meningsmotståndare som skickligt utnyttjade en ännu mer inkompetent alliansopposition och en allmänt hedervärd man som var lojal och gjorde bästa. Hur dålig han än var så var han ändå bättre än sina två företrädare på posten som s-partiledare och bättre än alla tänkbara efterträdarkandidater jag ser i kretsen runt honom. Och om någon sätter en pistol mot min tinning och ber mig välja mellan Reinfeldt och Löfven så väljer jag tveklöst Löfven, så konservativ jag än är.
Socialdemokratins problem är långt mer djupgående och omfattande än personen Stefan Löfven. Han ställde upp för sitt parti och valdes av en enhällig kongress så kom inte och gnäll nu! Med sådana vänner behöver man inga fiender och det säger en hel del om partikulturen inom socialdemokratin. Stefan Löfven-epoken är bara en parentes i er Pasokifieringsprocess och accelererande irrelevans i svensk politik.
Ge Löfven tiotusen röda rosor för hans lojalitet och pliktkänsla istället för dolkar i ryggen. Fundera istället på hur ni ska återfå ert partis själ som arbetarparti igen för den hade gått förlorat långt innan Stefan Löfven ens var påtänkt som partiledare. Och varför ni har så förtvivlat svårt att få dugliga ledare att intressera sig för ert parti.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 