Åsa Linderborg föreslår att Stefan Löfven ska göra valet nästa år till ett ”klassval” med sig själv som galjonsfigur och därför odla en image av sig själv som någon slags working class hero. Därför bör han kalla sig svetsare.
Och i den senaste partiledardebatten verkade statsministern ha hörsammat uppmaningen eftersom han refererade till sig själv som en ”enkel svetsare”.
Det är bara det att Stefan Löfven fick sitt första tunga fackliga uppdrag som tjugofemåring 1982. Sedan dess, dvs de trettiofem senaste åren, har han säkert nött sitt sittfläsk i konferensrum, burit slips och vistats på flotta hotell och restauranger betydligt mer än han hanterat svetsaggregat, burit overall och vistats på industrigolvet.
Stefan Löfven är ingen ”enkel svetsare”. Han är snarare ett ovanligt tydligt praktexempel på en priviligerad fackpamp.
Inget ont i det men det blir onekligen lite löjligt att försöka anamma en yrkesidentitet som är trettiofem år gammal. Ungefär som om jag skulle börja kalla mig gummifabriksarbetare för att jag jobbade nattskift på Värnamo Gummifabrik på somrarna under min studietid anno dazumal.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 