Det går ju tretton Anti-Trump-artiklar på dussinet i svensk media för närvarande. Fair enough, men jag måste nog drista mig till att tycka att en del skribenter och debattörer i sin iver att framstå som svensk mästare i Anti-Trumpism gör sig skyldiga till en hel del märkliga logiska saltomortaler. Ungefär som det tidigare mästerskapet i att vara mest Anti-SD har fått politiker och debattörer att säga osannolika dumheter som bl.a ledde till att vi till sist med all kraft brakade in i ett tak som statsministern bara några månader tidigare hävdade inte existerade. Världen är tyvärr inte så enkel att man reflektionslöst kan invertera sin motståndares alla argument/ståndpunkter och utgå från att man landar rätt.
Den här artikeln är bara ett exempel i högen http://www.aftonbladet.se/…/MeG4J/terroristerna-finns-redan…
T.ex imponerar meningen ”Terroristerna finns redan i USA” måttligt som argument mot skärpta inreseregler. Eftersom det redan finns en del terrorister i USA gör det inget om man släpper in ännu fler. Que? Är det så man ska förstå resonemanget?????? Milda makter i så fall.
Ännu tröttare är jag på uttalanden om att hård retorik och tuffa åtgärder riskerar att göra terroristerna sura, öka antiamerikanismen och att skapa ännu värre terror.
Med den logiken borde ju t.ex Winston Churchill definitivt ha skruvat ned sin retorik mot Nazi-Tyskland under WW2 (se bilden). Den riskerade ju definitivt att inte uppskattas av Hitler och hans lakejer, spä på de anti-brittiska stämningarna hos axelmakterna och leda till ännu värre Blitz-terror mot de engelska städerna.
Och när Tyskland angrep Polen borde England såklart inte förklarat krig utan nöjt sig med att lysa upp Buckingham Palace i polska flaggans färger, lite vagt orerat om att stå upp och leva som vanligt samt möjligen twittrat något käckt typ ”No Land Like Poland” (om twitter funnits då).
I svensk debatt verkar Neville Chamberlain snarare än Winston Churchill vara den stora historiska förebilden. Chamberlain var Churchills företrädare som besökte Hitler i Munchen och återvände till England, triumfatoriskt viftande med ett avtal med Hitler som han sade skulle garantera ”Peace in our time”. Chamberlain satt och tittade på medan Hitler erövrade Sudetlandet, genomförde Anschluss med Österrike och vägrade inse den annalkande faran trots att Churchill varnade i de starkaste ordalag. Alltmedan Hitler hånflinade bakom Chamberlains rygg och fortsatte förbereda ”Sein Kampf” med de katastrofala följder vi alla känner.
Ungefär som vi idag sitter och tittar på och är ängsliga över hur vår egen retorik ska uppfattas medan terrorn exploderar och skapar urskiljningslös död och förödelse i Paris, i Bryssel, i Munchen, i Nice, i Berlin o.s.v i någon slags tro att om vi bara fortsätter leva som vanligt så kommer terroristerna plötsligt att börja uppskatta vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle.
Det kommer IS-terroristerna aldrig att göra. Lika lite som nazisterna gjorde det. Självklart finns det skillnader mellan trettiotalets nazister och dagens IS-terrorister men jag tycker det är likheterna som är de intressanta. Samma förakt för oskyldiga människors liv, samma blinda tro på att den egna ideologin rättfärdigar vilka medel som helst, samma förakt och hat mot alla med annan ras och/eller religion och samma slutmål om världsherravälde. Kort sagt – samma diaboliska ondska. Hur mycket tydligare ”letter of intent” än alla halshuggningar och terrordåd behöver vi egentligen?
Mot den typen av eklatant ondska krävs fasthet i både retorik och handling för att kväva den i sin linda. Ibland krävs okonventionella metoder som inkräktar på den personliga friheten – dåvarande Västtyskland gav t.ex polisen extraordinära befogenheter i kampen mot Baader-Meinhof och detsamma gjorde England i kampen mot IRA. Att säga åt människor att de ska leva som vanligt och låtsas som det regnar när terrorn exploderar i deras ansikten är inte hållbart. Man kan inte stil-boxas enligt ”the noble art of self-defence” mot en motståndare som fullständigt ignorerar alla vedertagna regler om mänskligt beteende. Vänstern brukar i alla tänkbara och otänkbara sammanhang tjata om att vi ska lära av trettiotalet. Well, vad jag lärt mig är att man inte bekämpar diabolisk ondska med symbolåtgärder, handlingsförlamning, rigid tro på konventionella metoder, att kröka rygg och stryka ondskan medhårs. Hitler borde stoppats långt tidigare innan han hunnit bli stark och detsamma gäller IS idag. Ändå hörde jag nyligen på SVT någon som försökte relativisera hotet med att det fortfarande är större risk att dö i en trafikolycka än att bli dödad av IS-terrorister. Be that as it may – men fram till 1940 hade få engelsmän blivit dödade av nazisterna och jag ser gärna at vi inte väntar med reagera tills hela Europa står i brand den här gången.
Det förstod Churchill. Liksom att han förstod att lösningen inte var att låta hundratusentals tyska män fly till Storbrittanien, bara ta deras ord på att de var flyktingar och erbjuda dem jobb, körkort och bostad. Han sade som det var. Att det skulle krävas blod, svett och tårar för att besegra ondskan och då talade han inte om att någon RAF-pilot skulle få avboka en konferensresa. Han stod för ett tydligt, kraftfullt och trovärdigt ledarskap som fick sina landsmän och landskvinnor att uträtta stordåd och prestera sitt lands ”finest hour”. Hade vi haft världsledare i närheten av hans kaliber idag hade någon som Trump förmodligen haft problem att få en röst utanför sin omedelbara familjekrets.
Ändå och igen – det vore trevligt och bekvämt om vi kunde få svaren på alla komplexa världsproblem genom att helt enkelt säga ”vitt” när Trump säger ”svart” men tyvärr krävs betydligt mer av våra ledare i dessa mörka och olycksbådande tider. Ska man kritisera Trumps åtgärder får man vara så god att presentera en mer potent politik än vad man presterat hittills – jag får nästan intrycket att all kritik mot Trump är en avledande manöver för att flytta fokus från Europas egna flagranta tillkortakommanden vad gäller att bekämpa terrorismen. I sin strävan att framstå som fredsduvor har man gått så långt att man i mångas ögon snarare framstår som praktmesar och därför väljer allt större skaror missnöjespartier istället, att Frankrikes nästa president heter Marine Le Pen ger t.ex just nu betydligt lägre odds än vad det gav att Trump skulle bli USA:s president dagarna innan USA-valet. Och fortsätter Löfven tro sig kunna mer om kriminalitet än erfarna poliser så blir inte jag förvånad om SD blir Sveriges största parti 2018.
Detta långa och tradiga inlägg inspirerades av en rykande färsk undersökning från engelska Royal Institute of Foreign Affairs (näppeligen en hat-organisation) som visar att Donald Trump närmast är att betrakta som moderat i förhållande till stämningarna i Europa. Ren dynamit som Ni dock knappast lär få läsa särskilt mycket om i svensk agenda-media. Rekommenderar alla att läsa, begrunda och dra sina egna slutsatser.
http://www.washingtonexaminer.com/on-muslim-immig…/…/2614167
SKOTT FRÅN HÖFTEN 