Om jag inte fattat fel är det väl lite av en grundtanke om ledarskap i en demokrati att toppolitikerna ska vara lite av förebilder för oss vanliga medborgare och gärna i aktiv handling vara resonerande, samarbetsinriktade, pragmatiska, problemorienterade och agera med landets väl och ve som högsta prioritet.
Tänkte på det när jag fick kallelsen till nästa årsmöte i min BRF-förening. Enligt val.se är min valkrets ett rätt starkt SD-fäste som låg flera procent över riksgenomsnittet senast. Håller trenden i sig bör de ha mellan 25 och 30 procent i dagsläget och om min BRF är representativ för valkretsen bör det förhålla sig på ett liknande sätt där också. Några av mina grannar är dessutom rätt öppna med sina åsikter. Det stör mig egentligen inte nämnvärt trots att jag inte röstar på SD själv. Lika lite upprörs jag av val.se:s uppgift att det ska finnas någon enstaka vänsterpartist i mitt grannskap.
Årsmötet i en BRF kan ju kallas ett parlament i miniatyr så om jag följde våra rikspolitikers exempel antar jag att jag skulle agera ungefär så här på nästa årsmöte:
A) Konsekvent rösta mot alla förslag som råkar läggas fram av en Sverigedemokrat. Oavsett om det handlar om hur höga trädgårdshäckarna får vara eller hur ofta soptunnorna ska tömmas. Och oavsett om jag egentligen råkar vara på samma linje i sakfrågan. Diametralt motsatt åsikt är det som gäller.
B) Dessutom ska jag anklaga även icke-sverigedemokratiska grannar som ”röstar fel” i fråga om nya takpannor och blomsterrabatter på allmäna platser för att ”flörta med främlingsfientliga krafter”.
C) Jag ska resa mig upp och ljudligt deklarera ”Du är inte min styrelseledamot” om någon SD:are blir invald i styrelsen i god demokratisk ordning.
D) Förklara att oavsett vilka förslag vissa av mina grannar lägger så kommer jag att utesluta all enighet och allt samarbete för överskådlig framtid.
E) Noga undvika att sätta mig vid samma bord och fångas på någon komprometterande bild som någon Sverigedemokrat vid den årliga festen som föreningen arrangerar (Lex Birro).
F) När mina mot-strömmen-förslag lett till hyreshöjningar och förfall av området ska jag förklara mig ha varit naiv, tjurigt anamma meningsmotståndarnas förslag samtidigt som jag betecknar mina nya förslag som ”skit”.
Min slutsats blir om att jag agerade med våra rikspolitiker som förebild skulle jag uppfattas som en första klassens fåntratt och polariserande grannsämjemarodör, och inte bara av sverigedemokraterna utan av en överväldigande majoritet av föreningens medlemmar.
Missförstå mig rätt – Lägger någon fram förslag om att lekplatserna i området ska vara förbehållna etniskt svenska barn eller att det ska resas en staty av Jimmie Åkesson (eller för den delen Jonas Sjöstedt) så kommer jag att protestera. Högljutt och kraftfullt. Men så länge förslagen är i linje med min egen uppfattning har de mitt stöd oavsett upphovsman eller upphovskvinna.
Och ja, visst finns det skillnader mellan en riksdag och en bostadsrättsförening. Men det är ändå förvånande hur problemorienterade samförståndslösningar, sökande efter minsta gemensamma nämnare och förutsättningslösa diskussioner kan anses eftersträvansvärda och positiva företeelser i vardagen men inte i politiken. I t.ex Danmark upplever jag gapet som betydligt mindre.
Frågar ni mig tror jag en del av roten till det monumentala politikerföraktet i landet står att söka i ovanstående. Jag tror helt enkelt medborgarna i landet vill ha mer fokus på problemorienterade lösningar, sökande efter samförstånd och förutsättningslösa diskussioner och mindre fokus och på vem som råkat kläcka en ide först. Och mindre av kverulanter som klagar på att allt är fel och samtidigt konsekvent undlåter att göra något åt saken med hänvisning till gamla principer. Flexibilitet, laga efter läge, pragmatism och framgångsrik handlingskraft brukar vara mer uppskattat.
Och den ordförande i en BRF som dömer ut sina egna förslag som ”skit”’tror jag inte blir långvarig. Ej heller ser jag bekännelser om upprepad naivitet som kvalificerande och meriterande för uppdraget.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 