Jag är rädd att våra politiker inte riktigt förstår vilka krafter de riskerar att sätta i rörelse om man låter rättsstaten förfalla mer än den redan gjort och vad det riskerar att göra med vanliga, hyggliga och anständiga människor.
Till exempel betraktar jag mig själv som en ”vanlig, hygglig och anständig kille” med en sund värdegrund och humanistiska käpphästar. Några av dessa är:
1. Jag är i grunden en genuint pacifistisk lagd person som alltid förespråkar icke-våldlösningar om jag ser en tillstymmelse till sådana.
2. Jag är en varm vän av statens och polisens våldsmonopol i samhället och ogillar privat rättsskipning, egenmäktigt våldsutövande, Corleonsk beskyddarverksamhet och medborgargarden.
3. Jag ogillar skarpt vapenlagar av amerikansk typ och den omfattning av vapen i omlopp i samhället som blir följden.
4. Min och min familjs säkerhet och trygghet är den absolut viktigaste parametern i min tillvaro och mitt liv.
Jag tror de flesta skulle skriva under på var och en av de enskilda punkterna och att de sedda separat var för sig är helt politiskt comme-il-faut.
Men OM principerna visar sig oförenliga? Låt mig vara tydlig: DEN ABSOLUT SISTA AV MINA VÄRDEGRUNDSPRINCIPER SOM JAG ÄR BEREDD ATT KOMPROMISSA OM ÄR PUNKT 4 – NO COMPETITION!
Jag inser visserligen att samhället inte kan erbjuda personligt valda livvakter (med anställningsvillkor som medger boende på Solsidan och lyxbilar) för vanliga futtiga medborgare som mig och min familj – det måste såklart vara förbehållet samhällets verkligt prominenta creme de la creme.
Men:
1. Jag accepterar inte att landets högste polis sitter i TV och uttrycker starkare sympati för mördaren än för ett oskyldigt mordoffer om någon mig närstående skulle drabbas.
2. Jag accepterar inte att människor som begår grova våldsbrott i Sverige inte utvisas om minsta möjlighet finns enl internationell praxis.
3. Jag accepterar inte att samhället anser att 200 timmars samhällstjänst är ett adekvat straff får en straffmyndig man som våldtagit en tolvåring.
4. Jag accepterar inte att det finns 55 no-go zoner i Sverige. Jag förstår inte varför man ska acceptera en enda.
5. Jag accepterar inte att polisyrket är så hopplöst oattraktivt och planeringen är så undermålig att polisbristen inför sommaren beskrivs som ”akut, riskerar att bli katastrofal” (se bifogad artikel)
6. Jag accepterar inte att en hög polis skrattar åt problemen för att Sverige problem är mindre relativt Syriens problem.
7. Jag accepterar inte att man måste se norsk public-service för att få bild av hur illa ställt det är 15 minuter från SVT:s redaktion.
8. Jag accepterar inte att ständigt tvingas lära mig nya begrepp som hedersvåld, balkongflickor och taharrush.
9. Jag accepterar inte att någon kan ockupera min egendom/mark i månader utan att samhället agerar och att jag kan riskera skadestånd för vad ockupanterna ställer till med.
10. Jag accepterar inga bortförklaringar med hänvisning till polisens statistik efter att de ertappats med att manipulera den med begrepp som kod 291 och därmed urholkat all trovärdighet för överskådlig tid.
Jag skulle kunna lista ytterligare liknande punkter tills korna gick hem men de här tio punkterna ger i alla fall mig en sammantagen bild av en rättsstat i fritt fall och är samtidigt en snabbkurs i hur man får ”vanliga, hyggliga och anständiga människor” att börja tänka i termer av ”Go down fighting”, ”Happiness is a warm gun” och ”Say hello to my little friend”.
Samhället måste ta befälet! No time for pussy-footing anymore! Det måste in två hard-liners som justitieminister och rikspolischef omgående innan det här slutgiltigt spårar ur! Finns de inte inom landet så anlita internationella konsulter! Jag bjuder på deras uppdragsbeskrivning: Börja med att beta av de ovannämnda tio punkterna.
SKOTT FRÅN HÖFTEN 